Att få bestämma över sin egen kropp

"Man måste få bestämma över sin egen kropp". Nu senast gällde det ett ärende i försäkringskassan, där Högsta förvaltningsdomstolen har slagit fast att en enskild person skall kunna vägra att genomföra en operation eller rehabilitering och ändock under vissa betingelser ha rätt till sjukersättning. Annars har utsagan "att ha rätt till sin egen kropp"  företrädesvis använts av feministiska rörelser i upproret mot det mansdominerade sexistiska våldsutövande som i så hög grad präglar vår värld och vår tid. Man kan förstå Pussy Riots och femen-rörelsens ursinne när de tillgriper det enda vapen de tycker sig kunna uppbringa för att väcka uppmärksamhet: genom att uppträda med nakna överkroppar, målade med slagord.

"Att ha rätt till sin egen kropp" kan tyckas vara den mest självklara regel som man kan formulera. Men trots detta är den kontraproduktiv. Den utgår från det enda kvarvarande moralfundament som tycks oemotsägligt: det egna jaget, det egna subjektet. Rätt och gott är det som gagnar det egna jaget, det vari jag själv finner tillfredsställelse, det som framför allt gagnar min egen kropp – den enda återstående verkligheten.

"Att ha rätt till sin egen kropp" är med andra ord en kapitulation för samma subjektivism mot vilken man demonstrerar. Man finner inga andra medel att tillgripa. Det är samma subjektivism som ligger bakom hbtq-rörelsernas högljudda demonstrationer, deras krav inte bara på individuella rättigheter utan också på kollektiva förmåner. (Se tidningen Dagens ledare: Pridefestivalen blir alltmer av paradox.) Det ursinniga raseri med vilket man går till verket är ett tecken så gott som något på den moraliska bankrutt som drabbat västvärlden och försatt oss i den pinsamma situation som gör att vi inte vet vart vi skall ta vägen annat än till vårt eget jag.

"Att få bestämma över sin egen kropp" är raka motsatsen till det som påven Johannes Paulus II beskriver i sin berömda "Kroppens teologi". Att få bestämma över sin egen kropp är möjligt först när man inser hur man står i beroende av honom som skapat både kropp och själ, när man inser att kropp och själ är en gåva från Gud och att "bestämmandet" inte är självständigt och ovillkorligt utan en förvaltning under ansvar. "Vet ni då inte att er kropp är ett tempel för den heliga anden, som ni har inom er och som ni har fått från Gud? Ni tillhör inte er själva. Gud har köpt er och priset är betalt. Ära då Gud med er kropp", skriver Paulus i 1 Kor. 6:19-20.