Forskare tror

Det handlar om nära-dödenupplevelser hos råttor. "Några sekunder innan en råtta dör ökar den elektriska aktiviteten i dess hjärna, enligt en studie i USA. Forskarna tror att det är sådan aktivitet som är grunden för så kallade nära-dödenupplevelser hos människor."

Forskare tror. Det ligger ingenting exceptionellt i detta. Många gånger måste forskare söka sig fram nästan som i blindo efter vägar som till att börja med bara är hypoteser, vaga antaganden. Sådana är vetenskapers villkor, och det ligger ingenting underligt i det. Inte heller är det någonting som strider mot den kristna tron, som på ett grundläggande sätt – åtminstone  sin katolska utformning – ger rum för utförliga förnuftsresonemang. Det underliga är att det offentligt erkänns: "forskare tror" – utan att det fördenskull behöver vara fråga om en religiös tro. Forskare "vet" inte allt. Ibland måste de "tro", ställa upp hypoteser, för att komma vidare.

Fortsätter man att läsa finner man många förbehåll men också många antaganden på grundval av sambandet råttor-däggdjur-människor. "Det är 'rimligt' att tänka sig att det är den ökade elektriska aktiviteten som ger oss nära-dödenupplevelser." Sådana upplevelser har stundom uppfattats som ett slags gudsbevis, inte minst av dem som själva varit med om det. Bevisvärdet är dock ringa i jämförelse med de klassiska gudsbevisen, som inte när några bevis i egentlig mening utan snarare rimligheter för Guds existens. "Själen" – denna för individen så påtagliga men för vetenskapens så undflyende entitet, låter sig dock sällan fångas i vetenskapens nät. Vad man når är fysiologiska processer i hjärnan, tankeprocesser men inte tanken, känslans plats i hjärnan men inte känsloupplevelsen, viljans nervbanor men inte viljans styrförmåga. Med förnuftet ställer själen frågor som bara religionen kan besvara, och religionen ger svar som inte kan vara undandragna förnuftets omdöme.