Välfärdsinstitution eller vägvisare?

I söndagens Svenska Dagbladet skriver Anna Ardin och Miriam Holmer om "Svenska kyrkan vid ett vägskäl".  Det handlar om Svenska kyrkans roll i välfärdssamhället, och vägskälet påstås vara ett val mellan vinstintresse och barmhärtighetsmotiv, det senare exemplifierat med värden som "att mildra lidande, att inge hopp eller att bygga en social sammanhållning".

Man tror knappt sina ögon och öron. Är det verkligen detta som är Svenska kyrkans framtid, att välja mellan olika – i och för sig inte nödvändigtvis motsatta – former av samhällsinsatser? Är det för att grunda ett gudsrike på jorden som Jesus har sänt ut sina apostlar med uppdraget "Gå ut och gör alla folk till lärjungar, döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er"? Har Svenska kyrkan alldeles tappat bort sin Herres grundläggande missionsuppdrag? Eller är hon så fången av den socialliberala tankeapparaten att hon tror att missionsuppdraget kan fullgöras enbart genom att hon anpassar sig till vad som är gångbart i de politiska sammanhangen?

Svenska kyrkan befinner sig i kris. Om detta vittnar inte bara ett sjunkande medlemsantal utan vad värre är – ett sjunkande antal deltagare i gudstjänsten. Och det är inte underligt. Där kyrkan försöker anpassa sig till krisen genom att göra gudstjänsterna mindre liturgiska, predikan mindre läromässig, musiken mera folklig och kyrkan mer samhällstillvänd, där förlorar människor tilltron till kyrkan som en vägvisare och andlig ledare till Guds rike. Det är inte underligt om människor lämnar Svenska kyrkan. Jag är själv en av dem som av brist på andlig näring tvingats lämna den för att finna ett nytt hem i den Katolska kyrkan.

Inte alla orkar med en konversion. De flesta ger upp, försöker leva på  den egna skafferinivån eller försvinner ut i det tomma intet. Kvar står den Svenska kyrkan och stampar, ägnar sig åt inre strider som på vilken nivå man skall engagera sig i välfärdssamhället  i stället för att i bot och bättring återvända till den Herre som är Kyrkans grund. Är det inte detta som är Svenska kyrkans verkliga vägskäl: att fortsätta på den inslagna välfärdsvägen eller att i omvändelse och tro vända åter till Honom som är Kyrkans huvud och uppdragsgivare?