Att kristdemokraternas riksting säger nej till samvetsfriheten är högst oroväckande. Jag håller med motionären Annelie Enochson om att man har anledning att känna sig besviken över det ljumma intresset för samvetsfrihet. Sannolikt beror det på att man inte har någon riktig uppfattning om vad samvete är. I vår subjektivt präglade kultur uppfattas samvete som någonting individuellt, ett slags uttryck för vad man "tycker".
I själva verket antyder ordet "samvete" en kunskap som man har tillsammans med andra, och det som man vet tillsammans med andra är vad den naturliga lagen säger och som finns kodifierat på många håll, bl.a. i de tio budorden. Detta "samvetande" är grundläggande för hela vår lagstiftning och av yttersta vikt. När den positiva lagen (d.v.s.. samhällets lagstiftning) tar sig uttryck i bestämmelser som står i strid mot vad den naturliga lagen säger, då är det en människas plikt att ta strid för vad samvetet säger.
"Konungen äger ingens samvete tvinga eller tvinga låta" heter det i 1809 års regeringsform". Vad som då gällde för kungen måste i dag gälla den som har den lagstiftande makten, d.v.s. riksdagen. Att arbeta för samvetsfrihet är inte att arbeta för individuella särdrag utan för att den naturliga moraliska lagen skall få vara vägledande i människors liv.
För en utförligare utredning om samvetsfriheten hänvisas till Anders Piltz ledare "Laglydig till varje pris?" i tidskriften Signum nr. 8/ 2010.
lördag 28 september 2013
tisdag 24 september 2013
Den viktigaste klimatfrågan
Ingen har väl kunnat undgå att FN:s stora klimatmöte äger rum i Stockholm denna vecka. Klimatfrågan anses av många mer eller mindre som vår tids stora ödesfråga. Katastrofscenariorna avlöser varandra. Den spekulativt lagde tycker sig kanske i klimathotet kunna se en uppfyllelse av Lukasevangeliets ord om den yttersta tiden: "På jorden skall hedningarna gripas av ångest och rådlöshet vid havets och vågornas dån" (Luk. 21:25).
Samtidigt tränger sig mer närliggande plågor på: militärstyre i Egypten, en månghövdad och till synes olöslig konflikt i Syrien, terrorattacker i Kenya och Pakistan, otaliga strider mellan olika fraktioner i den arabisktalande världen, den olösliga Israel-Palestinakonflikten.
"Tiden är inne. Guds rike är nära. Omvänd er och tro på glädjebudet" (Mark. 1:15). Också Jesus framträdde i en orolig och på många sätt apokalyptisk tid. Det var lätt att uppfatta hans budskap om Gudsrikets närhet som ytterligare en röst om världens undergång. Men där finns en avgörande skillnad. Inför slutet av sitt liv säger Jesus till Pilatus, maktens representant: "Mitt rike är icke av denna världen… mitt rike är av annat slag" (Joh. 18:36). På en fråga från fariséerna om när Guds rike skulle komma svarar Jesus: "Guds rike kommer inte på ett sådant sätt att man kan se det med sina ögon. Ingen kan säga: Här är det, eller: Där är det. Nej, Guds rike är inom er" (Luk. 17:20f.). Guds rike är ett andligt rike, ett rike som äger rum och tar gestalt i människans hjärta.
Det finns alltså en viktigare klimatförändring än den yttre och det är den inre klimatförändring som måste äga rum inom oss. "Omvänd er och tro på glädjebudet", uppmanar Jesus, ett glädjebud om att Gud har sett till sitt folk och berett det frälsning, "en soluppgång för dem som är i mörkret och i dödens skugga", Luk. 1:79. Det är denna inre klimatförändring som också påven Fanciskus efterlyser: ett varmare inre klimat, en mänskligare attityd till våra medmänniskor.
Varje försök från mänsklig sida att bemöta det yttre miljöhotet eller bidra till fred på jorden är förgäves om det inte finns ett inre motivering till förändring, en motivering som inte bygger på fruktan för jordens undergång utan på tro, hopp och kärlek. När en skriftlärd frågade Jesus om det viktigaste budet i lagen, svarade Jesus med det dubbla kärleksbudet: "Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta, av hela din själ, av hela ditt förstånd och av hela din kraft och du skall älska din nästa som dig själv". När den skriftlärde instämmer, säger Jesus till honom: "Du har inte långt till Guds rike". Steget som fattas är den skärpning som Jesus anbefaller i bergspredikan, att älska inte bara dem som hör till samma grupp utan också sina fiender och förföljare (Matt. 5:43-48).
Hur är detta möjligt? Det undrade också den rike yngling som frågade Jesus om vägen till evigt liv och fick svaret: "Ett fattas dig. Gå och sälj allt du har och ge åt de fattiga; då får du en skatt i himlen. Kom sedan och följ mig" (Mark. 10:17-31). Endast den radikala omvändelsen från bundenheten vid världen till tro på Jesus Kristus kan åstadkomma den inre miljöförvandling som kan leda vidare till världens förvandling. "Vi älskar därför att Gud först har älskat oss" (1 Joh. 4:19). Världens återuppbyggnad börjar med omvändelsen av oss själva.
Samtidigt tränger sig mer närliggande plågor på: militärstyre i Egypten, en månghövdad och till synes olöslig konflikt i Syrien, terrorattacker i Kenya och Pakistan, otaliga strider mellan olika fraktioner i den arabisktalande världen, den olösliga Israel-Palestinakonflikten.
"Tiden är inne. Guds rike är nära. Omvänd er och tro på glädjebudet" (Mark. 1:15). Också Jesus framträdde i en orolig och på många sätt apokalyptisk tid. Det var lätt att uppfatta hans budskap om Gudsrikets närhet som ytterligare en röst om världens undergång. Men där finns en avgörande skillnad. Inför slutet av sitt liv säger Jesus till Pilatus, maktens representant: "Mitt rike är icke av denna världen… mitt rike är av annat slag" (Joh. 18:36). På en fråga från fariséerna om när Guds rike skulle komma svarar Jesus: "Guds rike kommer inte på ett sådant sätt att man kan se det med sina ögon. Ingen kan säga: Här är det, eller: Där är det. Nej, Guds rike är inom er" (Luk. 17:20f.). Guds rike är ett andligt rike, ett rike som äger rum och tar gestalt i människans hjärta.
Det finns alltså en viktigare klimatförändring än den yttre och det är den inre klimatförändring som måste äga rum inom oss. "Omvänd er och tro på glädjebudet", uppmanar Jesus, ett glädjebud om att Gud har sett till sitt folk och berett det frälsning, "en soluppgång för dem som är i mörkret och i dödens skugga", Luk. 1:79. Det är denna inre klimatförändring som också påven Fanciskus efterlyser: ett varmare inre klimat, en mänskligare attityd till våra medmänniskor.
Varje försök från mänsklig sida att bemöta det yttre miljöhotet eller bidra till fred på jorden är förgäves om det inte finns ett inre motivering till förändring, en motivering som inte bygger på fruktan för jordens undergång utan på tro, hopp och kärlek. När en skriftlärd frågade Jesus om det viktigaste budet i lagen, svarade Jesus med det dubbla kärleksbudet: "Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta, av hela din själ, av hela ditt förstånd och av hela din kraft och du skall älska din nästa som dig själv". När den skriftlärde instämmer, säger Jesus till honom: "Du har inte långt till Guds rike". Steget som fattas är den skärpning som Jesus anbefaller i bergspredikan, att älska inte bara dem som hör till samma grupp utan också sina fiender och förföljare (Matt. 5:43-48).
Hur är detta möjligt? Det undrade också den rike yngling som frågade Jesus om vägen till evigt liv och fick svaret: "Ett fattas dig. Gå och sälj allt du har och ge åt de fattiga; då får du en skatt i himlen. Kom sedan och följ mig" (Mark. 10:17-31). Endast den radikala omvändelsen från bundenheten vid världen till tro på Jesus Kristus kan åstadkomma den inre miljöförvandling som kan leda vidare till världens förvandling. "Vi älskar därför att Gud först har älskat oss" (1 Joh. 4:19). Världens återuppbyggnad börjar med omvändelsen av oss själva.
fredag 20 september 2013
Vad påven sagt och inte sagt
Antonio Spadaros intervju med påven Franciskus ha med rätta väckt uppmärksamhet. Inte oväntat är det framför allt påvens utsagor om kyrkans inställning till homosexuella, frånskilda och kvinnor som begått abort som apostroferas i svenska medier. Påvens utgångspunkt är att varje människa skall behandlas med respekt och kärlek. Förebilden är givetvis Jesus själv, vars omtanke om den störste syndare på ett markant sätt skilde sig från inställningen i hans omgivning. Det räcker med att påminna om Jesu möte med äktenskapsbryterskan i Joh. 8:1-11 eller hans samtal med den samariska kvinnan i Joh. 4 för att inse detta. Också kvinnan som smorde Jesu fötter i Luk. 7:16-50 hör till dem som fick möta Jesu omtanke och kärlek, vare sig man identifierar henne med Maria från Magdala i Luk. 8:2 eller inte.
Det finns alltid en risk att påvens utsagor vantolkas eller omtolkas i en riktning som passar den egna läsförståelsen. Man har svårt att inse att kärleken och omsorgen om en person inte samtidigt måste innebära ett accepterande av den personens livsföring. Också i det avseendet är Jesu inställning förebildande. Äktenskapsbryterskan i Joh. 8 uppmanas att ändra sin livsföring. Både den samariska kvinnan i Joh. 4 och kvinnan i Luk. 7 visar på olika sätt att de kommit till tro på Jesus och vill vittna om honom.
Den som förväntar sig att påvens utsagor om kyrkans handlande mot marginaliserade människor samtidigt skulle innebära en förändring av kyrkans lära i moralfrågor har ännu inte förstått den avgörande skillnaden mellan människan som person och hennes handlande eller mellan hur hon handlar nu och vem hon är avsedd att bli.
Se vidare: http://www.eppc.org/publications/the-christ-centered-pope/
och: http://www.thecatholicthing.org/columns/2013/the-spirit-of-bergoglio.html
samt Dagen:Unik påveintervju ändrar inte Kyrkans lära
Det finns alltid en risk att påvens utsagor vantolkas eller omtolkas i en riktning som passar den egna läsförståelsen. Man har svårt att inse att kärleken och omsorgen om en person inte samtidigt måste innebära ett accepterande av den personens livsföring. Också i det avseendet är Jesu inställning förebildande. Äktenskapsbryterskan i Joh. 8 uppmanas att ändra sin livsföring. Både den samariska kvinnan i Joh. 4 och kvinnan i Luk. 7 visar på olika sätt att de kommit till tro på Jesus och vill vittna om honom.
Den som förväntar sig att påvens utsagor om kyrkans handlande mot marginaliserade människor samtidigt skulle innebära en förändring av kyrkans lära i moralfrågor har ännu inte förstått den avgörande skillnaden mellan människan som person och hennes handlande eller mellan hur hon handlar nu och vem hon är avsedd att bli.
Se vidare: http://www.eppc.org/publications/the-christ-centered-pope/
och: http://www.thecatholicthing.org/columns/2013/the-spirit-of-bergoglio.html
samt Dagen:Unik påveintervju ändrar inte Kyrkans lära
söndag 15 september 2013
Korset eller månskäran?
I lördagens Sv.D. försöker Carl Rudbeck att via två nyutkomna böcker om islam övertyga oss om att tanken på ett muslimskt övertagande av Europa bara är en myt. Problemet är bara att eftersom varje utsaga om framtiden med nödvändighet är osäker och kan betecknas som en "myt", så kan också denna utsaga om ett ett icke-muslimskt övertagande betecknas som en myt. Det är med andra ord tämligen ofruktbart att sia om framtiden eftersom många olika faktorer bestämmer dess utveckling.
I stället borde vi ägna oss åt en jämförelse i nutid mellan islam och den religion som den europeiska kulturen i stor utsträckning är ett resultat av, nämligen kristendomen. Det första man kan ifrågasätta i Rudbecks understreckare är påståendet att islam bara är en religion. "Det är inget särskilt med islam, den är en religion, en världsåskådning, bland många andra." Så enkelt är det tyvärr inte. Islam är visserligen en religion, en världsåskådning om man så vill, men den är en religion med anspråk på världsherravälde, med hjälp av våld och makt om så skulle behövas. Det finns visserligen grenar av islam som mer eller mindre uttalat tar avstånd från våldet som metod, men för den i arabvärlden rådande formen, nämligen sunnimuslimerna, är våldet en livsform, det kan knappast förnekas. Själva ordet islam betyder ju också underkastelse, så det finns fog för att inte vara alltför godtrogen.
För kristendomen är våldet en principiellt omöjlig väg. Till grund för detta ligger inte bara bergspredikans etik om att vända andra kinden till utan framför allt uttalanden av Jesus om en bestämd åtskillnad mellan Guds rike och denna världens härskare. På frågan om nödvändigheten att betala skatt svarar han "Ge kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud" och inför Pilatus svarar han på anklagelsen om maktmissbruk med orden "Mitt rike hör icke till denna världen… Nu är mitt rike av annat slag", ett uttalande som går på kollisionskurs med varje försök att sammanblanda politik och kristendom, något som bl.a. borde vara ett memento i kyrkovalstider.
En oerhört viktig skillnad mellan kristendomen och islam ligger i inställningen till den fria viljan. För kristendomen är det en grundbult att Gud har skapat människan med en fri vilja, en möjlighet att säga ja eller nej till Gud. I denna fria vilja ligger människans adelsmärke, kännetecknet på att hon är skapad till Guds avbild och med möjlighet att växa till allt större likhet med Gud men också med risken att ta avstånd från Gud. För islam är en sådan frihet en omöjlighet eftersom det är Allah som i varje ögonblick bestämmer vad som är gott eller ont. Den frihet som den europeiska kulturen bygger på grundar sig på den kristna människosynen om människan som Guds avbild. En sådan frihet är otänkbar inom islam.
Det är ingen tvekan om att det har funnits tider då islam precis som kristendomen haft teologer som försökt att förena tron med förnuftet, men det är heller ingen tvekan om att en sådan fredsälskande islam i dagens läge har oerhört svårt att göra sig gällande. Ingen kan sia om framtiden, men i brist på en sådan förmåga är det viktigt att slå vakt om den frihet som är den kristna trons signum och den enda möjligheten för att bygga en hållbar framtid.
I stället borde vi ägna oss åt en jämförelse i nutid mellan islam och den religion som den europeiska kulturen i stor utsträckning är ett resultat av, nämligen kristendomen. Det första man kan ifrågasätta i Rudbecks understreckare är påståendet att islam bara är en religion. "Det är inget särskilt med islam, den är en religion, en världsåskådning, bland många andra." Så enkelt är det tyvärr inte. Islam är visserligen en religion, en världsåskådning om man så vill, men den är en religion med anspråk på världsherravälde, med hjälp av våld och makt om så skulle behövas. Det finns visserligen grenar av islam som mer eller mindre uttalat tar avstånd från våldet som metod, men för den i arabvärlden rådande formen, nämligen sunnimuslimerna, är våldet en livsform, det kan knappast förnekas. Själva ordet islam betyder ju också underkastelse, så det finns fog för att inte vara alltför godtrogen.
För kristendomen är våldet en principiellt omöjlig väg. Till grund för detta ligger inte bara bergspredikans etik om att vända andra kinden till utan framför allt uttalanden av Jesus om en bestämd åtskillnad mellan Guds rike och denna världens härskare. På frågan om nödvändigheten att betala skatt svarar han "Ge kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud" och inför Pilatus svarar han på anklagelsen om maktmissbruk med orden "Mitt rike hör icke till denna världen… Nu är mitt rike av annat slag", ett uttalande som går på kollisionskurs med varje försök att sammanblanda politik och kristendom, något som bl.a. borde vara ett memento i kyrkovalstider.
En oerhört viktig skillnad mellan kristendomen och islam ligger i inställningen till den fria viljan. För kristendomen är det en grundbult att Gud har skapat människan med en fri vilja, en möjlighet att säga ja eller nej till Gud. I denna fria vilja ligger människans adelsmärke, kännetecknet på att hon är skapad till Guds avbild och med möjlighet att växa till allt större likhet med Gud men också med risken att ta avstånd från Gud. För islam är en sådan frihet en omöjlighet eftersom det är Allah som i varje ögonblick bestämmer vad som är gott eller ont. Den frihet som den europeiska kulturen bygger på grundar sig på den kristna människosynen om människan som Guds avbild. En sådan frihet är otänkbar inom islam.
Det är ingen tvekan om att det har funnits tider då islam precis som kristendomen haft teologer som försökt att förena tron med förnuftet, men det är heller ingen tvekan om att en sådan fredsälskande islam i dagens läge har oerhört svårt att göra sig gällande. Ingen kan sia om framtiden, men i brist på en sådan förmåga är det viktigt att slå vakt om den frihet som är den kristna trons signum och den enda möjligheten för att bygga en hållbar framtid.
onsdag 11 september 2013
I världen – men icke av världen
"Mitt rike är icke av denna världen" – få citat från Jesus känns så otidsenliga och ändock så angelägna att anföra som när Svenska kyrkan anordnar val för sina medlemmar. Tidningar och brevlådor svämmar över av partipolitiska och opolitiska gruppers reklam som i stort sett utan undantag går ut på att göra den egna gruppens idéer om kyrkans roll i samhället till det mest angelägna alternativet. Ändock är de förvånansvärt lika. Också när man tar avstånd från det partipolitiska engagemanget, som när Erik Eckerdal skriver i tidningen Dagen om Svenska kyrkans demokratiska fångenskap, så är målet likväl "en öppen, demokratisk och rikstäckande folkkyrka", alltså i grunden en kyrkan som utgår från "folket" och bygger på "folket", inte den Kyrka som Kristus själv har grundlagt för att låta Guds rike bli en verklighet i världen – i världen men icke av världen.
För att riktigt förstå det revolutionerande i Jesu "program" måste man göra klart för sig vad som ligger i "Guds rike". När Jesus yttrar de citerade orden inför Pilatus så konstaterar han bara att hans rike icke är ett våldets och maktens rike – annars skulle hans följeslagare ha gripit till svärd – utan ett rike "av annat slag" (Joh. 18:36). Det är alltså icke ett politiskt rike. På en fråga från fariséerna om Guds rikes ankomst svarar Jesus: "Guds rike kommer inte på ett sådant sätt att man kan se det med sina ögon. Ingen kan säga: Här är det, eller: Där är det. Nej, Guds rike är inom er" (Luk. 18:20f.). Det är ett inre rike. Guds rike kan bara förverkligas i en människas hjärta och det kan bara förverkligas genom att man tar emot det glada budskapet om Jesus: "Tiden är inne. Guds rike är nära. Omvänd er och tro på budskapet" (Mark. 1:15).
När Paulus tar upp frågan om Guds rike bygger han på Jesu egna ord och säger: "Guds rike består inte i mat och dryck utan i rättfärdighet, frid och glädje i den heliga anden" (Rom. 14:17). Man skulle också kunna exemplifiera det med vad han säger i Gal. 5:22f. om Andens frukter: "Andens frukter är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning". Sådant är Guds rike – i världen, men icke av världen. Det är för att förverkliga det riket som Jesus har grundlagt sin Kyrka och sänt den i världen.
Varje "kyrkligt" program måste ha dessa grundfakta som utgångspunkt, annars hamnar det i något som enbart är "av världen". Det är bara genom att vi själva låter oss förvandlas som vi som Kyrka kan förändra världen. Det är om detta Jesus ber i sin översteprästerliga förbön i Joh. 17: "Jag ber inte för världen utan för dem som du har gett mig, eftersom de är dina… Jag ber inte att du skall ta dem ut ur världen utan att du skall bevara dem för det onda… Liksom du har sänt mig till världen, har jag sänt dem till världen, och för deras skull helgar jag mig till ett offer, för att också de skall helgas genom sanningen." Kyrkan kan inte förändra världen genom politiska program, endast genom omvändelse och tro.
För att riktigt förstå det revolutionerande i Jesu "program" måste man göra klart för sig vad som ligger i "Guds rike". När Jesus yttrar de citerade orden inför Pilatus så konstaterar han bara att hans rike icke är ett våldets och maktens rike – annars skulle hans följeslagare ha gripit till svärd – utan ett rike "av annat slag" (Joh. 18:36). Det är alltså icke ett politiskt rike. På en fråga från fariséerna om Guds rikes ankomst svarar Jesus: "Guds rike kommer inte på ett sådant sätt att man kan se det med sina ögon. Ingen kan säga: Här är det, eller: Där är det. Nej, Guds rike är inom er" (Luk. 18:20f.). Det är ett inre rike. Guds rike kan bara förverkligas i en människas hjärta och det kan bara förverkligas genom att man tar emot det glada budskapet om Jesus: "Tiden är inne. Guds rike är nära. Omvänd er och tro på budskapet" (Mark. 1:15).
När Paulus tar upp frågan om Guds rike bygger han på Jesu egna ord och säger: "Guds rike består inte i mat och dryck utan i rättfärdighet, frid och glädje i den heliga anden" (Rom. 14:17). Man skulle också kunna exemplifiera det med vad han säger i Gal. 5:22f. om Andens frukter: "Andens frukter är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning". Sådant är Guds rike – i världen, men icke av världen. Det är för att förverkliga det riket som Jesus har grundlagt sin Kyrka och sänt den i världen.
Varje "kyrkligt" program måste ha dessa grundfakta som utgångspunkt, annars hamnar det i något som enbart är "av världen". Det är bara genom att vi själva låter oss förvandlas som vi som Kyrka kan förändra världen. Det är om detta Jesus ber i sin översteprästerliga förbön i Joh. 17: "Jag ber inte för världen utan för dem som du har gett mig, eftersom de är dina… Jag ber inte att du skall ta dem ut ur världen utan att du skall bevara dem för det onda… Liksom du har sänt mig till världen, har jag sänt dem till världen, och för deras skull helgar jag mig till ett offer, för att också de skall helgas genom sanningen." Kyrkan kan inte förändra världen genom politiska program, endast genom omvändelse och tro.
torsdag 5 september 2013
Världens mäktigaste man
"Mitt rike är icke av denna världen…". Man kommer att tänka på dessa Jesu ord till Pilatus, maktens representant, när man hör talas om att "världens mäktigaste man", d.v.s. president Obama, har besökt Sverige, detta självförhärligande lilleputtland med ambitionen att fungera som världens samvete. Det må vara att "världens mäktigaste man" har möjlighet att trycka på knappen till något som är avsett som en begränsad straffåtgärd och likväl kan vara knappen till ett världskrig – men makten att skapa fred på jorden, mänsklighetens ödesfråga, dess överlevnad – den makten äger han inte. Så begränsad är "maktens" representant när det gäller. Han har makten att göra ont, men inte makten till det verkligt goda.
Den makten, makten att göra det goda, har bara vanmaktens representant, han som står inför Pilatus, anklagad som en förbrytare, som svarar på alla anklagelser om maktmissbruk med orden: "Mitt rike är icke av denna världen. Om mitt rike hörde till denna världen hade mina följeslagare kämpat för att jag icke skulle bli överlämnad åt judarna. Men nu är mitt rike av annat slag." Det är icke ett maktens och våldets rike utan ett kärlekens, där man ber för sina förföljare och älskar dem som hatar.
Det riket och den makten kan aldrig vinnas på politisk väg eller genom att köpas, bara genom att man överlämnar sig till honom, som inte har kommit för att döma världen utan för att världen skulle bli frälst, räddad genom honom. Inte Pilatus, inte Obama är världens mäktigaste man, utan han som säger "Guds rike är inom er", ty han råder med kärlekens makt över ett människohjärta.
Den makten, makten att göra det goda, har bara vanmaktens representant, han som står inför Pilatus, anklagad som en förbrytare, som svarar på alla anklagelser om maktmissbruk med orden: "Mitt rike är icke av denna världen. Om mitt rike hörde till denna världen hade mina följeslagare kämpat för att jag icke skulle bli överlämnad åt judarna. Men nu är mitt rike av annat slag." Det är icke ett maktens och våldets rike utan ett kärlekens, där man ber för sina förföljare och älskar dem som hatar.
Det riket och den makten kan aldrig vinnas på politisk väg eller genom att köpas, bara genom att man överlämnar sig till honom, som inte har kommit för att döma världen utan för att världen skulle bli frälst, räddad genom honom. Inte Pilatus, inte Obama är världens mäktigaste man, utan han som säger "Guds rike är inom er", ty han råder med kärlekens makt över ett människohjärta.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)