Outgrundlighetens apostel

Kjell Blückert har i tisdagens Sv.D. beskrivit Svenska kyrkans blivande ärkebiskop Antje Jackelén som "en dialogens apostel". Hennes styrka ligger i utmaningen att kunna föra en dialog med vetenskapens företrädare. Hon är ingen naiv företrädare för gamla upplysningsideal, inte heller för en förment värdeneutralitet, men anser att en dialog med alla människor av god vilja utgör den bästa förutsättningen för att slå vakt om det öppna demokratiska samhället. Som en sådan "dialogens apostel" menar Blückert att Jackelén företrädesvis skulle ha passat som direktor för någon av de kyrkliga stiftelser som arbetar med gränsfrågor i området mellan kyrka och samhälle, teologi och kultur.

Beteckningen "dialogens apostel" kan ju uppfattas som en positiv beskrivning men kan sannolikt också tolkas som en förtäckt kritik. Räcker det för en ärkebiskop att vara en "dialogens" apostel eller fordras det måhända någonting mer? Blückert uppehåller sig inte vid frågan men konstaterar att Jackelén i sitt herdabrev inte utövar någon påtaglig kritik av de svenskkyrkliga positionerna eller horisonterna – vilka nu de kan vara. Desto tydligare aktualiserades frågan i samband med utfrågningen av ärkebiskopskandidaterna. Ställd inför ett antal frågor om jungfrufödseln, om kristnas och muslimers gudsbild och om Jesu betydelse för frälsningen framträder Jackelén snarast som en "outgrundlighetens" apostel. Bristen på klara besked har reta många – inte minst Lena Andersson – och visar  att man av en ärkebiskop i Svenska kyrkan faktiskt väntar sig någonting mer.

Det är oroväckande när en stor del av den svenska kristenheten inte känner igen sig i den blivande ärkebiskopens försiktiga tassande kring centrala kristna trosfrågor. Av en kyrkans ledare förväntar man sig inte bara att han/hon skall kunna föra en dialog med ateister och vetenskapsmän utan också att han/hon skall vara en herde för sin hjord, eller för att tala med Karlfeldt, att vederbörande inte bara skall kunna tala "med lärde män på latin" utan också med "bönder på böndernas sätt". Aposteln Paulus var inte rädd för en diskussion med de lärde eller för att anknyta till deras världsbild, men han svävade inte heller på målet när det gällde en så central trossats som den om Kristi uppståndelse från de döda (Apg. 17:16-34).

Saken har en ännu djupare dimension. De kristna trossatserna är inte mytiska utsagor om verkligheten utan just trosutsagor kring kristendomens centralgestalt Jesus Kristus. De är inte till för att fördunkla utan för att uppenbara det som man inte kan få veta på annat sätt. Däri ligger deras styrka. De slår vakt om mysteriet, ett mysterium som man i grund och botten aldrig kan förklara utan bara ta emot, Guds kärleks mysterium.

Läs också Birro: http://www.expressen.se/kronikorer/marcus-birro/manniskor-soker-efter-frid-och-sammanhang-som-racker-langre-an-till-nasta-fylla/