Kyrkan – min moder

Vikten av detta epitet på Kyrkan blev uppenbar för mig när jag på nytt ställdes inför ett talesätt hos högkyrkliga och bekännelsetrogna vänner inom Svenska kyrkan: "Man överger inte sin gamla mor därför att hon har blivit krasslig". Vad då "mor"? På vilket sätt har Svenska kyrkan varit min mor? När jag grundligt efterforskar min relation till Svenska kyrkan, finner jag att det inte är Svenska kyrkan som sådan som givit mig min andliga fostran utan rörelser som inte nödvändigtvis hör samman med Svenska kyrkan och traditioner som har djupa rötter i en andlig mylla långt före Svenska kyrkan och den lutherska kyrkobildningen.

Att jag döptes i Faderns och Sonens och den helige Andes namn är knappast den Svenska kyrkans förtjänst. Det är ett arv från Jesu och apostlarnas tid och inte något som Svenska kyrkan kan tillskriva sig. Hon är en förvaltare blott – om än en "krasslig" sådan. Att min jordiska mamma lärde mig att be aftonbön är inte heller den Svenska kyrkans förtjänst – så har fäder och mödrar gjort i alla tider. När jag i kyrkan som barn fick inblick i gudstjänsten liturgi var det en ordning som i allt väsentligt satte mig i förbindelse med det katolska arvet. Sanningen är ju den, att Svenska kyrkan själv är en dotter till de katolska modern, om än en förlupen sådan. Min konfirmation ägde rum i Svenska kyrkan men lämnade inga spår. Den var som biskop Sven Silén brukade säga "en högtidlig akt utan egentlig innebörd".

Den gemensamma husandakten hos mina farföräldrar var kanske den mest påtagliga "lutherska" påverkan jag fick, men knappast var det Svenska kyrkans förtjänst. Min farfar var vid sidan av allt annat också lekmannapredikant i Evangeliska fosterlandsstiftelsen som närmast stod i en viss opposition till den rådande statliga religionsinrättningen. När jag i den kristliga gymnasiströrelsen kom i kontakt med en bibelstudiemetod som så småningom ledde fram till min prästkallelse, så skedde det visserligen till det yttre inom Svenska kyrkans ram men i en snarast laestadiansk och pietistisk miljö.

En stark påverkan utgick från min blivande svärfar, som – utan att veta det – ledde mig in i mässans mysterium och i tidebönernas värld. Icke heller detta var Svenska kyrkans förtjänst. Själv var han uppväxt i Frälsningsarmén men bar med sig en stark påverkan från småländsk högkyrklighet. Min hustrus och min vigsel skedde inom mässans ram – något som ur svenskkyrkligt perspektiv måste ha betraktats som "katolicerande påfund", men som inte alls var något påfund utan resultatet av en djup sakramental längtan.

Min prästvigning ägde rum i en turbulent tid, där införandet av kvinnliga präster gjorde det uppenbart att Svenska kyrkan var på väg att ta farväl av det allmänkyrkliga, katolska arvet. Endast med stor möda kunde jag genomlida mitt uppdrag som präst i Svenska kyrkan, ständigt påpassad som en presumtiv "avfälling" och med ständiga krav på anpassning till den rådande tidsandan. Svenska kyrkans upprepade avhopp från givna löften visade att hon var helt i händerna på politiska krafter. Min pension innebar därför en befrielse, dock utan tanke på någon konversion.

Först som vanlig församlingsmedlem blir man medveten om hur beroende man är av att få näring för sitt andliga liv. Med den utveckling som Svenska kyrkan genomgått och genomgår har detta blivit allt svårare. En ökentillvaro med ständiga utflykter för att få näring men utan annat än en formell församlingstillhörighet  ledde så småningom fram till en omöjlig situation: att kapitulera för tidsandan eller att i brist på näring lägga sig ned för att dö. I det läget återstod bara en möjlighet: att återvända till den verkliga modern, hon som i all hemlighet varit den som  uppehållit min tillvaro.

Två saker är uppenbara: Det mesta och viktigaste som kommit mig till del har inte skett genom undervisning utan genom förebilder och deras ordlösa förmedling, det som kallas "traditio", överlämnande. Roseniansk lågkyrklighet, laestadiansk brudmystik, gammalkyrklig bibeltrohet, högkyrklig kyrkosyn – allt sådant som den politiserade kyrkoledningen oroas av och misstänkliggör – har varit min grogrund. Denna tradition har inte i första hand vari tintellektuell, analyserande, diskursiv och manlig  utan intuitiv, fungerande, allomfattande, enande och kvinnlig, i bästa mening katolsk. Det manliga undersöker hur det fungerar, det kvinnliga ser till att det fungerar.

Om jag nu efter sex år som katolik ser tillbaka på min nyvunna tillhörighet framstår detta som ännu klarare: katolska kyrkan är den moder som ger sina barn allt den näring de behöver i en turbulent och oviss tid. Svenska kyrkan har aldrig förmått att ge ens tillnärmelsevis vad jag i dag får ta emot genom den katolska kyrkans sakrament och förkunnelse. Hon är den moder som föder och när varje kristen med allt hon behöver. Hon är i den meningen en allt omslutande moder, katolsk till både innehåll, tid och rum.