KG Hammars inlägg i Kyrkans tidning om Jesus Kristus som en tankekonstruktion har med rätta föranlett en uppsjö av invändningar, inte bara från skilda grupper i Svenska kyrkan utan också från frikyrkligt håll och från fristående skribenter.
Desto mer uppseendeväckande är det att man inte från kritikernas håll gör upp med det som verkligen ger intryck av en tankekonstruktion i det egna skafferiet, nämligen föreställningen om en universell kyrka som omsluter och omfattar alla kristna kyrkor och samfund. Denna universella kyrka saknar nämligen varje slag av konkreta drag i den verklighet som omger oss och kan därför betraktas som en tankekonstruktion, vars uppgift tycks vara att försvara den egna bristen på ekumenik.
I själva verket måste Kyrkan vara lika konkret som Jesus Kristus själv. Andra Vatikankonciliet drar i sin dogmatiska konstitution om Kyrkan en parallell till inkarnationen, Kristi människoblivande. "Liksom… den antagna människonaturen tjänar det gudomliga Ordet… så tjänar på liknande sätt Kyrkans sociala struktur Kristi Ande…" Denna sociala struktur är inte en av människor konstruerad förening av troende utan en gemenskap grundad av Jesus Kristus själv, som är dess huvud. Det är han som genom sin ande kallar samman de troende till en och samma kropp, men denna kropp är inte bara en andlig gemenskap utan har också sin synliga struktur under Petrus och de övriga apostlarnas ledning. Denna Kyrka "har sin konkreta existens i den katolska Kyrkan (subsistit in Ecclesia catholica), som leds av Petrus efterträdare och av biskoparna i gemenskap med honom…" Denna heliga, katolska och apostoliska Kyrka är en högst konkret verklighet. Den är ingen tankekonstruktion.
Varje ekumenisk strävan måste ha denna konkreta verklighet som utgångspunkt och som mål. Så länge detta inte sker på det officiella planet torde enskilda konversioner vara den enda möjliga vägen för ekumeniska strävanden.
Läs gärna denna blogg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar