FN:s kommitté för barns rättigheter har inte bara skarpt kritiserat Den heliga stolen för underlåtenheten att gå till rätta med prästers sexuella övergrepp mot barn utan också klandrat den katolska kyrkan för dess inställning till aborter, homosexualitet och preventivmedel. Många har påpekat att kommitten därmed har överskridit sina befogenheter och att dess kritik är given utifrån ideologiska ställningstaganden och inte utifrån föreliggande sakförhållanden.
För att förstå denna konflikt måste man göra klart för sig att den katolska kyrkans hållning till aborter, homosexualitet och preventivmedel styrs av den bakomliggande synen på människovärdet, på livets okränkbarhet och på människan som Guds avbild. Det mänskliga livet är okränkbart från avlelsen till döden. Sexualiteten står i livets tjänst och är biologiskt förknippad med avlelsen. Det är utifrån denna syn på sambandet mellan sexualitet och avlelse som den katolska kyrkan formulerar sig när hon träder upp till försvar för äktenskap och familj och ställer sig avvisande till homosexuella ”äktenskap”, preventivmedel och aborter. Det är också dessa värden i den naturliga lagen som sådana budord som ”hedra din fader och din moder”, ”du skall icke dräpa” och ”du skall icke begå äktenskapsbrott” värnar om.
Här öppnar sig en avgrund till det moderna samhällets syn på människan som en autonom individ, som inte styrs av någonting annat än sina egna önskningar och sin strävan efter största möjliga välbefinnande. Barnrättskommittens kritik av den katolska kyrkans morallära utgår helt från den liberala, individcentrerade och subjektiva moraluppfattning som i dag är den gängse. Det är inte svårt att se vilken roll sexualiteten spelar i denna moraluppfattning. Det intensiva försvaret för hbtq-personers ”rätt” är i grund och botten ingeting annat än ett försvar för den sexualdyrkan som präglar det moderna samhället. Sexualiteten får under inga omständigheter skuldbeläggas även om en obegränsad sexuell utlevelse uppenbart leder till många oönskade konsekvenser. Den betraktas som en naturkraft som man inte kan göra någonting åt, som inte kan styras och som man egentligen inte heller kan ta något något ansvar för. Man kan utan överdrift påstå att sexualiteten intagit religionens plats i det allmänna medvetandet.
I kontrast till detta kan det vara på sin plats att se hur Paulus i Romarbrevets första kapitel analyserar inte bara sin tids utan hela mänsklighetens belägenhet. Paulus börjar i v.18 med att tala om ”Guds vrede”, inte som en aktiv handling utan som något som ”uppenbaras från himlen över alla gudlöshet och orätt hos människor som i orättfärdighet håller sanningen fången”. Kunskapen om Gud är nämligen tillgänglig för alla. Man kan sluta sig till den genom själva skapelsen, som uppenbarar inte bara Guds existens utan också hans egenskaper, hans makt och gudomlighet. Trots denna kunskap har människorna inte ärat honom som Gud eller tackat honom. I stället har de vänt sig bort från honom och bytt den oförgänglige Gudens härlighet mot dyrkan av mänskliga avgudar. ”Deras tankemöda ledde dem ingenstans, och deras oförståndiga hjärtan förmörkades. De ville gälla för visa [d.v.s. gudfruktiga] men blev till dårar”.
P.g.a. detta gudlösa förhållningssätt har Gud utlämnat människorna till att följa sina egna hjärtans begär, till att i orenhet förnedra sina kroppar med varandra, man med man och kvinna med kvinna. De har bytt Guds sanning mot lögnen, de har dyrkat och tjänat det skapade i stället för skaparen. Guds vrede, som uppenbaras från himlen, riktar sig inte mot människan som Guds skapelse utan mot hennes gudlöshet och orättfärdighet, som har sin grund i människans vägran att erkänna Gud. Denna ”vrede” erfar människan som ett sår i sin egen kropp inte bara i det som vi kan kalla för syndens konsekvenser utan också i ett skuldmedvetande som hon ständigt försöker att skjuta ifrån sig (Rom. 1:18 - 2:11). Vägen till räddning ligger i omvändelsen till tron på Jesus Kristus (Rom. 3:21-26).
Grunden till människans kaotiska situation ligger alltså i att hon inte vill erkänna Gud eller att hon bara vill ha en gud efter sina egna tankar och önskningar. Därför kan vi räkna med fortsatta och ständigt ökande konflikter mellan kyrkan och ett samhälle som är präglat av liberalismens individualism eller – som Augustinus uttrycker saken – mellan Guds stad och den jordiska staden. Situationen kan mycket väl utvecklas till något som liknar konflikten mellan kyrka och kejsarmakt före Konstantins edikt år 315. Jesus har både förutsett och förberett den konflikten när han säger till sina lärjungar och till sin kyrka: ”Om världen hatar er, kom då ihåg att den har hatat mig före er. Om ni tillhörde världen skulle världen älska er som sina egna. Men nu tillhör ni inte världen,. utan jag har kallat er ut ur världen, och därför hatar världen er” (Joh. 15:18f.).
Se också Barnkommittens ansträngningar att undervisa Den heliga stolen i teologi har fyllt oss med förvåning!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar