Om "rätten" till vår egen kropp

I tidningen Dagen skriver Jessica Schedvin i en debattartikel om kvinnors rätt till abort att kvinnor har rätt att bestämma över sin egen kropp. Eftersom fostret före en viss tidpunkt är biologiskt beroende av kvinnan som bär det, måste det betraktas som en del av kvinnans kropp. Alltså har hon ”rätt” att göra sig av med det.

Det finns många felslut i resonemanget. Inte ens det obefruktade ägget kan utan vidare sägas vara en del av kvinnans kropp. Det stöts nämligen bort vid menstruationen. Det befruktade ägget lever däremot kvar och har sitt eget liv men får sin näring från modern. Hos däggdjur (ditt människan hör) sker denna tillväxt i livmodern (som är en del av kvinnans kropp), men hos andra djurarter sker tillväxten i ägget utanför moderns kropp. Parallellen visar hur dåraktigt det är att kalla det befruktade ägget för en del av kvinnans kropp. Det är redan från början fråga om en het ny individ.

Den allvarligaste invändningen kan man emellertid rikta mot det som av många betraktas som ett postulat, nämligen att kvinnan har rätt till sin egen kropp. I motsats till denna klyscha vill jag påstå att ingen människa har någon ”rätt” till sin egen kropp. Vi har inte skapat eller tillverkat kroppen åt oss själva utan den är oss given i själva vår existens. Kroppen är med andra ord en gåva, men inte en gåva som vi har ”rätt” till utan en gåva som tvärtom medför förpliktelser. Varje gåva medför i något avseende förpliktelser och kroppen är inget undantag.

Att kroppen inte är någon ”rättighet” inser man också av det faktum att vi alla kommer att dö. Gåvan kommer med andra ord att förr eller senare tas ifrån oss, men fram till dess att detta sker har vi förpliktelser till att i möjligaste mån förvalta den gåva vi har fått. Kroppen betydelse ligger inte i våra rättigheter utan i våra skyldigheter. Vi har skyldigheter mot vår egen kropp att förvalta den på rätt sätt, att inte utsätta den för onödiga faror eller förstöra den genom vårt sätt att leva. Detta har inte minst sin tillämpning på sexuallivet, som är den kanske ömtåligaste delen av vårt personliga liv. Här har vi alla, män som kvinnor, samma förpliktelser inte bara mot oss själva utan också mot varandra. Kvinnors krav på rätten till sin egen kropp vilar på dystra erfarenheter av mäns övervåld, men att använda det som argument för abort löser inga som helst problem.

Se också mitt tidigare blogginlägg: Att få bestämma över sin egen kropp