Den nödvändiga auktoriteten

Ulf Ekmans förestående konversion till katolska kyrkan har sänt svallvågor genom svensk kristenhet. Konversionen kommer kanske inte som någon överraskning. Det har funnits åtskilliga förebud, men för många som litat på Ulf Ekmans auktoritet upplevs konversionen förmodligen ändock som ett svek (se t.ex. tidningen Dagens ledare). En sak visar denna konversion med all önskvärd tydlighet. Auktoritet inom religionen är ingen främmande fågel men får aldrig knytas till någon enskild människa. Ulf Ekman, som varit en auktoritet för många, har till sist insett att hans egen auktoritet inte längre räcker till.

Det ligger ingenting konstigt i att det är nödvändigt med auktoritet i kyrkan, ingenting konstigare än att vi i vårt dagliga liv ständigt är hänvisade till att lita på auktoriteter. Många vill hävda att Bibeln är deras enda auktoritet. Detta är en illusion. Bibeln har alltid tolkats och kommer alltid att tolkas. Den tolkar sig inte själv. Bibeln allena är icke allena. Bakom varje bibeltolkning står ofta en enskild person. Protestantismens historia är fylld av sådana enskilda personer och bibeltolkningar som givit upphov till ständigt nya samfund, kyrkor och sekter. De reformatoriska Luther, Zwingli, Calvin har fått otaliga efterföljare nyare tid, en Waldenström, en Rosenius, en William Booth, en Levi Pethrus, en Ulf Ekman o.s.v., var och en med sin egen specialitet. Det är protestantismens svaghet  att den tror sig bygga på Bibeln allena utan att inse att Bibeln aldrig kan vara allena.

Det är i insikt om detta som inte bara Ulf Ekman utan åtskilliga andra, präster och lekmän, har insett att den enda auktoritet som är hållbar i kyrkan är den som kyrkan själv tillhandahåller genom sitt tvåtusenåriga läroämbete, som garanterar arvet från apostlarnas dagar. Det är i denna lärotradition som Bibeln har uppstått som ett vittnesbörd om Guds uppenbarelse i Jesus Kristus. Det är i denna lärotradition som kyrkans trosbekännelser har formulerats. Det är i denna lärotradition som gudstjänstens struktur har vuxit fram. Det är i denna lärotradition som kyrkan alltjämt i denna dag formulerar sig i en ny tid med nya problem.

Många har den föreställningen att det i den katolska kyrkan är påven som bestämmer vad man skall tro och att påven är den yttersta auktoriteten för allting. Ingenting kan vara felaktigare. Petrusämbetet är visserligen en garant för kyrkan enhet och mot irrläror, som hotar den givna uppenbarelsen i Jesus Kristus. Men påven står aldrig "allena" utan alltid i samråd med biskopskollegiet. Över huvud taget finns  i den katolska kyrkan inget ”allena”. Det är därför hon med rätta kan kalla sig ”katolsk”, d.v.s.  allomfattande.