Vad fanns före Big Bang?

Frågan ställdes i gårdagens Aktuellt av en orolig reporter, som inte ville låta sig nöja med att Big Bang skulle vara tillvarons absoluta början. Vad fanns före Big Bang? Den tillfrågade astronomen konstaterade att frågor om tid och rum är relevanta bara i ett expanderande universum och att det finns frågor som vetenskapen utifrån sina förutsättningar inte kan ge svar på. Trots detta upprepade reportern sin fråga utan att få något tillfredsställande svar.

Vi kan känna igen oss i detta, i tilltron till att vetenskapen skall kunna ge oss svar på alla frågor. Vår tilltro är så stor att vi aldrig upphör att förvåna oss över att vetenskapen inte alltid kan ge oss svar. Men om vi inser att våra frågor om tid och rum är relaterade till universums expansion måste vi också inse att svaret på somliga frågor måste sökas på annat håll än i fysikens lagar.

Vad fanns före Big Bang? Aposteln Johannes tvekar inte om svaret: ”I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud och Ordet var Gud. Detta var i begynnelsen hos Gud. Genom det har allt blivit till och utan det har inget blivit till som blev till.” (Joh. 1:1-3) Johannes upprepar med sina egna ord det som står redan på Bibelns första sidor: ”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord… Gud sade…  och det skedde så…” (1 Mos. 1). Men det intressanta med Johannes är att han inte låter sig nöja med Ordet som ett skapelseord utan att han också förknippar det med ett existentiellt och etiskt innehåll: ”I Ordet var liv och livet var människornas ljus” (Joh. 1:4). Skapelsen är inte en blind tillfällighet utan har en mening och ett mål, som är förknippat med Ordet. Så småningom gör Johannes klart att detta Ord, som också ger ljus och liv, är Jesus Kristus. Han var hos Gud redan före universums begynnelse och det är genom honom och till honom som Gud har låtit universum skapas. Paulus upprepar samma sak i sitt brev till församlingen i Kolosse: ”Han [Sonen] är den osynlige Gudens avbild, den förstfödde i hela skapelsen, ty i honom skapades allt i himlen och på jorden…  Han finns före allting, och allting hålls samman i honom” (Kol. 1:14-17).

Gud är med andra ord ingen monolitisk maktfullkomlighet (som Islam uppfattar Gud) utan en evig kärleksrelation, som liknas vid den mellan far och son och där Anden spelar en sammanhållande roll. Som kärleksrelation kan den aldrig förbli isolerad och ofruktbar utan strävar utöver sig själv. Redan skapelseberättelsen antyder denna himmelska relation när den beskriver människans skapelse: ”Gud sade: Vi skall göra människor som är vår avbild, lika oss… Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem” (1 Mos. 1:26f.). Människans skapelse sker som ett samråd i den heliga Treenigheten. Men fullkomligt uppenbarad blir denna kärleksrelation först när Kristus blir människa: ”Och Ordet blev kött och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning” (Joh. 1:14). Först då blir det möjligt för människan att nå sin fulla bestämmelse, att gudomliggöras som en ny skapelse: ”Ty så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom skall ha evigt liv” (Joh. 3:16). I Kristus uppfylls universums mening och mål.