Ingen Kyrka utan Maria

”Man kan inte vara kristen utan kyrkan” konstaterar påven Franciskus i sin predikan i S:ta Marta. Det betyder att man inte heller kan vara kristen utan Maria, eftersom Maria är Kyrkans moder. Det är till aposteln Johannes som representant för de övriga apostlarna (de som hade flytt sin kos) som Jesus på korset säger om Maria: ”Se din mor” liksom han till Maria säger om Johannes: ”Se din son”. Orden handlar inte, som vi kanske frestas att tro, om ett socialt ansvarstagande utan om ett andligt. Maria är den som till kyrkan kan förmedla allt det om Jesus som apostlarna inte kunnat vara vittnen till, t.ex. bebådelsen, Jesu födelse och tidiga barndom. Johannes är å andra sidan den som bäst förstått insidan av Jesu verk och som kan representera den marianska, mottagande sidan av Kyrkans väsen. När den unga kyrkan samlas i ”den övre salen” (Apg. 1:13f.) intar Maria en viktig plats i den församlade menigheten.

Varför är Maria så viktig? Därför att hon ständigt visar på Jesus. Det finns en särskild ikon, Hodigitria, som visualiserar detta. Maria håller vänstra armen om Jesus och visar på honom med sin högra hand. Hon är vägvisare till Jesus. ”Gör det han säger åt er” (Joh. 2:5) säger hon till tjänarna vid bröllopet i Kana. Samma sak säger hon till oss i dag. Hon  visar oss till Jesus. Själv är hon outtröttlig i att ställa sig under Guds och Jesu vilja alltifrån bebådelsens: ”Må det ske med mig som du har sagt”  till korsfästelsens uppfyllande av Simeons profetia: ”Också genom din själ skall det gå ett svärd”. Hon är den stora förebilden för en kristen människa. Hon är också den som ber för oss liksom hon bad för brudparet i Kana i deras prekära situation. Alla marianska böners ”Bed för oss Maria” utgår från insikten att den som stått närmast Jesus under hans jordiska tillvaro också är den som står närmast honom i himmelen och därför den som bäst kan bära fram våra böner till Gud och till Jesus. Hon är både vägvisare, förebild och förebedjare. Hon är traditionsbärare och förmedlare till den unga kyrkan men också till oss.

Hur kommer det sig att Maria fått en så enastående ställning i Kyrkan? Allt kommer sig av att Gud redan från begynnelsen (1 Mos. 3:15) utvalt henne att föda världens frälsare och utvalt henne enbart för detta ändamål. Ängeln Gabriel hälsar henne med orden: ”Var hälsad, du högt benådade! Herren är med dig… Du skall bli havande och föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus.” När Maria undrar hur det skall ske, svarar ängeln Gabriel: ”Helig Ande skall komma över dig, och den Högstes kraft skall vila över dig. Därför skall barnet kallas heligt och Guds son” (Luk. 1:28-35). Maria är ett tabernakel över Jesus, där Guds Ande vilar på samma sätt som Guds Ande överskuggar nådastolen i Jerusalems tempel. Det är Marias kallelse och utvaldhet i Kristus som gör att hon i allt säger ja till Guds vilja: ”Må det ske med mig som du har sagt”.  Denna utkorelse och utvaldhet i Kristus låter Kyrkan bekänna henne som ”obefläckad”, d.v.s. från det första ögonblicket av sin tillblivelse fri från varje syndens fläck.

Inte bara Maria utan också Josef får sin beskärda del av uppenbarelsen. Den kommer till honom i en dröm där Herrens ängel säger till honom: ”Josef, Davids son, var inte rädd att föra hem Maria som hustru, ty barnet i henne har blivit till genom helig ande”. Att Josef under sådana förhållanden kroppsligen skulle ha fullbordat äktenskapet med Maria är en omöjlig tanke. ”Han rörde henne inte förrän hon hade fött en son” (Matt. 1:25). Händelserna i samband med Jesu födelse och herdarnas berättelse om änglarnas budskap får Josef att inse att Maria har en alldeles unik kallelse och uppgift som inte bara har med barnafödande att göra. ”Maria tog allt detta till sitt hjärta och begrundade det” (Luk. 2:19). Josef inser att hans egen kallelse och uppdrag går långt utöver vad ett vanligt faderskap kräver och att det rum som är helgat för Guds människoblivande är heligt för all framtid. Det är därför inte utan skäl som Kyrkan i sin liturgi bekänner Maria som semper virgo, ständig jungfru. Evangeliernas omnämnande av Jesu bröder och systrar måste ses utifrån den dåtida storfamiljens förhållanden som nära släktingar eller som barn till Josef i ett tidigare äktenskap.

Det finns en tredje person, som spelar en viktig roll i det dramatiska skeendet kring Guds inträde i världen: Marias släkting Elisabet, blivande moder till Johannes döparen. Det är till henne som Maria efter bebådelsen i sjätte månaden av Elisabets havandeskap söker sin tillflykt. Maria hinner knappt hälsa på Elisabet innan denna, fylld av helig ande, utbrister: ”Välsignad är du mer än andra kvinnor och välsignat det barn du bär inom dig… Salig är hon som trodde, ty det som Herren har låtit säga henne skall gå i uppfyllelse” (Luk. 1:42-45). Elisabets saligprisning följs av Marias lovsång, där Maria själv säger: ”Från denna stund skall alla släkten prisa mig salig” (Luk. 1:48). Maria prisas salig, inte bara för stunden utan för all framtid. Saligheten är inte ett jordiskt lyckorus eller en framgångssaga utan den salighet som ligger i den obrutna förbindelsen med Jesus Kristus. Det är därför som Kyrkan om Maria kan bekänna att hon vid sitt avsomnande upptagits med kropp och själ till himmelens härlighet.

Människovärde utan Gud?

I dagens Rakt på intervjuar Margit Silberstein eu-kommissionären Cecilia Malmström. I slutet av programmet konstaterar Malmström att främlingsfientligheten är på frammarsch inte bara i ytterlighetspartier utan också i de etablerade partierna på eu-nivå. Det finns ett reellt hot mot sådana värden som tolerans, människovärde, alla människors lika värde, demokrati och frihet. ”Hur kan det ha blivit så?” frågar Silberstein inte utan en viss förskräckelse i rösten. ”Ja, om jag det visste” svarar Cecilia Malmström utan att ge något verkligt svar.

Frågan är alltför viktig för att förbli obesvarad, men kanske är det så att svaret är alltför känsligt för att kunna tas upp i ett intervjuprogram också av en så klok människa som Cecilia Malmström. Sådana värden som tolerans, människovärde, mänskliga rättigheter, demokrat och frihet betraktas ofta som absoluta och självskrivna utan att man reflekterar över den bakgrund mot vilken dessa värden vuxit fram. Det finns nämligen ingenting självskrivet i dessa värden utan de är möjliga först mot den kristna bakgrund som betraktar människan som Guds avbild, skapad av Gud för att tillhöra Gud. Där Gud glöms bort eller förtigs, som ständigt sker i det sekulära Europa av i dag, där vilar människovärdet på en ytterst bräcklig grund, som plötsligt kan förvandlas till en avgrund liknande den som uppstod i samband med nazismens frammarsch på 1930-talet.

Det är symptomatiskt att den kristna värdegrunden förtigs inte bara i eu-sammanhang utan också i de inompolitiska frågorna. Man förlitar sig på att demokratin skall kunna ge ett hållbart försvar, men i det ögonblick då majoriteten omfattar eller förordar ett människovärde byggt på samhällsnyttan eller ekonomin blir demokratin sin egen fiende. I demokratins namn kan de förskräckligaste ting äga rum om man inte har ett människovärde byggt på den kristna människosynen. Ingenstans finner man ett hållbart och förblivande människovärde annat än i tron på att människan inte bara är skapad av Gud utan också älskad av Gud.

Kyrkans enhet – synlig eller osynlig?

Till de stötestenar som hindrar många frikyrkliga från att betrakta Katolska kyrkan som en riktig kyrka hör inte bara Marias ställning inom Katolska kyrkan utan också Katolska kyrkans anspråk på att vara den enda kyrkan, grundad av Jesus Kristus själv. Begreppet ”kyrka” har tidigare haft en svag ställning inom frikyrkligheten, som hellre sett på sig själv som en väckelserörelse – t.ex. frälsningsarmén och pingströrelsen – som enskilda församlingar eller möjligen som samfund. Begreppet ”kyrka” har man snarast tagit avstånd ifrån i den bestämda uppfattningen om att detta begrepp stått för något stelnat och institutionellt.

Med tiden har emellertid begreppet ”kyrka” blivit alltmer accepterat inom frikyrkligheten, dels som en beteckning på gudstjänstlokalen, dels som beteckning för samfundet. I vår tid har det till och med blivit populärt att använda sig av den grekiska termen ekklesi´a (Ekklesia Örebro) som kan översättas med både ”kyrka” och ”församling”. Bakom detta ligger sannolikt insikten om att organisation och institution dels är någonting som man har nytta av, dels inte behöver stå i motsättning till det som uppfattas som mera andeinspirerat och personligt. Man kan naturligtvis också fråga sig i vilken utsträckning som den förnyade användningen av begreppet ”kyrka” möjligen återspeglar en förstelning av de egna formerna som man tidigare varit så kritisk mot hos andra.

Parallellt med kyrkobegreppets återinförande växer kritiken mot att den Katolska kyrkan hävdar sig själv som den enda heliga, katolska och apostoliska kyrkan. Om man betraktar sig själv som kyrka kan den katolska kyrkan inte längre gärna göra anspråk på att vara den enda sanna kyrkan, säger man. Bakom detta ligger två helt olika uppfattningar av vad begreppet ”kyrka” innebär, en teologisk och en sociologisk. För många frikyrkliga är ”kyrka” helt enkelt ett samlingsbegrepp för lokala församlingar, ett annat ord för samfund. För den Katolska kyrkan är det inte summan av delarna som bildar en enhet utan enheten som är det primära och som sedan återspeglar sig i de många delarna.

Parallellt med denna skillnad finns en skillnad som återspeglar sig i det sätt på vilket man tänker på och talar om kyrkans enhet. Många protestantiska kyrkor delar med Katolska kyrkan bekännelsen till ”en, helig, katolsk och apostolisk kyrka”. Utsagan har blivit en viktig utgångspunkt för det ekumeniska arbetet med kyrkans enhet. Att man är ense om ordalydelsen betyder emellertid inte att man är ense i sak. Vad den Katolska kyrkan menar framgår klart av Katolska kyrkans katekes och många andra dokument. Den enda heliga, katolska och apostoliska kyrkan är den som vi i dagligt tal kallar för den Katolska kyrkan.

För protestantiska samfund är saken inte lika klar. Nicenska bekännelsens ”en helig katolsk och apostolisk kyrka” är här inte längre den Katolska kyrkan utan en abstrakt kyrka, ett samlingsbegrepp som omfattar alla andra kyrkor i världen. Denna kyrka saknar emellertid synliga kännetecken. Den har ingen gemensam lära, ingen gemensam organisation, inget gemensamt ämbete, ingen gemensam syn på sakramentens antal eller innebörd. Så länge som man inte ställer några intrikata frågor utan befinner sig i abstraktionens tunna luft går det att till nöds nöja sig med detta innehållslösa kyrkobegrepp. Den mest karakteristiska skillnaden i förhållande till Katolska kyrkan är att detta protestantiska kyrkobegrepp gör kyrkan fullkomligt osynlig. I många fall strävar man inte ens efter någon kyrkans enhet, trots att Jesus bett för den. Man finner sig tillrätta med och försvarar till och med ”status quo”.

Nu är det uppenbart att Jesus ber för sin Kyrka och för dess enhet (Joh. 17). Hans översteprästerliga förbön äger rum i samband med den sista måltiden, då endast de tolv apostlarna är närvarande. Men han ber inte bara för apostlarna utan också för dem ”som genom deras ord tror på mig”. Och enheten har ett mycket bestämt syfte: för att världen skall tro på att Jesus är sänd av Fadern och att enheten mellan Fadern och Sonen också skall prägla kyrkan, enhetens gemenskap. Endast så skall världen förstå att Gud älskar världen. Kristian Lundberg har i tidningen Dagen gjort ett inlägg om denna längtan efter enhet. Det är uppenbart att denna enhet inte kan vara osynlig. Den måste ta sig uttryck i en yttre gemenskap och sammanhållning, annars kan världen aldrig förstå vad Kyrkan är och vad den är till för.

Man kan fråga sig om det som många protestantiska kyrkor avser med ”en enda, helig, katolsk och apostolisk kyrka” i själva verket är ett täcknamn för det man menar med Guds rike. Det finns en principiell skillnad mellan det som kallas Guds rike och Kyrkan. När Jesus första gången uppträder offentligt sker det med proklamationen ”Tiden är inne, Guds rike är nära. Omvänd er och tro på budskapet”. Om detta Guds rike konstaterar Jesus i ett senare sammanhang att det inte är av det slaget att man kan se det med sina ögon. ”Ingen kan säga: Här är det, eller: Där är det” (Luk. 17:21). Guds rike är osynligt för ögat. Paulus instämmer när han i Romarbrevet säger: ”Guds rike består inte i mat och dryck utan i rättfärdighet, glädje och frid i den helige Ande” (Rom. 14:17). Samtidigt inrättar Jesus en yttre synlig organisation när han utser det tolv apostlarna (Mark. 3:13-19) och Petrus till deras ledare: ”Du är Petrus, Klippan, och på denna klippa skall jag bygga min kyrka, och dödsrikets portar skall aldrig få makt över den” (Matt. 16:18). Det är till denna Kyrka som Jesus ger sitt uppdrag att gå ut i hela världen för att göra alla folk till lärjungar. Men det är inte Kyrkan som är slutmålet för kallelsen utan Guds rike. Den synliga kyrkan skall endast vara ett verktyg för det i tiden osynliga Guds rike.

Se också påven Franciskus homilia: En kristen utan kyrka är helt och hållet idealistisk!

Kristna värderingar i politiken?

Lars Adaktusson har i tidningen Dagen skrivit en utmärkt artikel om KD:s partiprogram under rubriken ”KD är inte religiösa dogmer”. När Adaktusson talar om det judiskt-kristna idéarvet finns det emellertid alltid en risk för exklusivt tänkande som om dessa värderingar enbart skulle vara hämtade från den judiska eller kristna religiösa sfären. I själva verket är dessa värderingar nedlagda i själva skapelsen och kan återfinnas hos alla människor av god vilja oberoende av religion. De är i god mening ”katolska”, d.v.s. allomfattande. Det är fråga om det vi kallar ”naturrätt”. Att det vi kallar ”naturrätt” förädlas i Jesu undervisning (”vill du vara fullkomlig”) och når nya höjder i t.ex. bergspredikan förändrar ingenting i grunden. Det är genom att vara skapad till Guds avbild som människan från begynnelsen och i grunden är en etiskt medveten och tänkande varelse.

I det politiska spelet kan det vara värdefullt att hänvisa till det för alla människor gemensamma arvet och till samvetets roll i stället för att spela ut det judiskt-kristna arvet som någonting exklusivt och annorlunda. Om det är någonting jag saknar i Adaktussons artikel så är det också en hänvisning till ”subsidiariteten”, ett svårfångat med viktigt begrepp i den katolska socialläran.

Färdigpaketerat

”Färdigpaketerad kristendom med ensidig betoning av form, struktur och makt försvårar för oss att dagligen följa Jesus”, skriver Bo Nyberg och Dan Lindmark  i tidningen Dagen. Först måste man fråga: Var finns denna kristendom med ensidig betoning av form, struktur och makt? I katolska kyrkan, får man förmoda, eftersom artikeln är skriven i kölvattnet av debatten om Ulf och Birgitta Ekmans konversion. 

Det är sant att det – tack och lov – finns mycket i den katolska kyrkan som är färdigpaketerat,  men att det skulle hindra någon människa från att följa Jesus måste ses som ett obetänksamt uttalande ”i krigarens uppsåt att såra och döda” eller kanske ännu mer i syfte att försvara sin egen position. En smula eftertanke säger oss att det inte finns något given motsättning mellan fasta strukturer och personlig tro. Någon har sagt att man inte behöver uppfinna hjulet på nytt varje gång man skall använda det, och samma sak kan sägas om böner, former och fasta strukturer. Inte bara katoliker utan förhoppningsvis också frikyrkliga vänner ber förmodligen ett färdigformulerat Fader vår en eller flera gånger om dagen. Jesus gav oss den bönen till hjälp när hans lärjungar frågade honom om hur de skulle be. Det är med andra ord en färdigpaketerad bön.

Det är sant att det i katolska kyrkan finns en rik skatt av färdigpaketerade böner från mer än tvåtusen år. Hindrar de mig från att följa Jesus?  Jag vill påstå att de snarare hjälper mig att följa Jesus. Om jag ber Psaltarens psalmer i Kyrkans dagliga bön, hindrar de mig från att följa Jesus? Jag vill påstå att de hjälper mig att följa Jesus, för Jesus bad dem själv. De var hans dagliga bön redan från hemmet i Nasaret. Han ber dem ofta, t.o.m på korset i sin dödsstund. Ingen kan undvara färdiga böner. Också den mest andeinspirerade församling finner så småningom sina egna former och strukturer. Det är både naturligt och nödvändigt. I det av många frikyrkliga gärna citerade Apostlagärningarna berättas det om hur Petrus och Johannes gick upp till templet ”till den bön som hölls vid nionde timmen” (Apg. 3:1) och om hur samma bönetimme spelar en viktig roll vid de första hedningarnas omvändelse och dop (Apg. 10). Dessa bönetimmar var ett arv från det judiska folket som urkyrkan gick in i och som den katolska kyrkan bevarat ända in i vår tid.

Det är verkligen sant att det i den katolska kyrkan finns mycket som är färdigpaketerat, men är det en nackdel? När vi får gåvor är det inte sällan i form av inslagna paket. Den färdigpaketerade gåvan innehåller ett överraskningsmoment. Vi måste veckla upp paketet, ibland med stor möda, för att få se den verkliga gåvan. Den som söker han finner. Så är det också med de traditionellt utformade bönerna och gudstjänstordningarna. De innehåller en skatt som man så småningom upptäcker inte minst vid ett flitigt bruk. Det inslagna paketet har ytterligare en funktion: att skydda gåvan från att förstöras genom ovarsamhet. Så fungerar också kyrkans tradition: att bevara evangeliet från att förvanskas. ”Lex orandi, lex credendi” är en fornkyrklig formulering från Augustinus tid, som betyder att bönens och gudstjänstens lag är också trons lag. Det är genom de traditionellt utformade bönerna och gudstjänstordningarna som trons innehåll bevaras från förvanskning.