Ingen Kyrka utan Maria

”Man kan inte vara kristen utan kyrkan” konstaterar påven Franciskus i sin predikan i S:ta Marta. Det betyder att man inte heller kan vara kristen utan Maria, eftersom Maria är Kyrkans moder. Det är till aposteln Johannes som representant för de övriga apostlarna (de som hade flytt sin kos) som Jesus på korset säger om Maria: ”Se din mor” liksom han till Maria säger om Johannes: ”Se din son”. Orden handlar inte, som vi kanske frestas att tro, om ett socialt ansvarstagande utan om ett andligt. Maria är den som till kyrkan kan förmedla allt det om Jesus som apostlarna inte kunnat vara vittnen till, t.ex. bebådelsen, Jesu födelse och tidiga barndom. Johannes är å andra sidan den som bäst förstått insidan av Jesu verk och som kan representera den marianska, mottagande sidan av Kyrkans väsen. När den unga kyrkan samlas i ”den övre salen” (Apg. 1:13f.) intar Maria en viktig plats i den församlade menigheten.

Varför är Maria så viktig? Därför att hon ständigt visar på Jesus. Det finns en särskild ikon, Hodigitria, som visualiserar detta. Maria håller vänstra armen om Jesus och visar på honom med sin högra hand. Hon är vägvisare till Jesus. ”Gör det han säger åt er” (Joh. 2:5) säger hon till tjänarna vid bröllopet i Kana. Samma sak säger hon till oss i dag. Hon  visar oss till Jesus. Själv är hon outtröttlig i att ställa sig under Guds och Jesu vilja alltifrån bebådelsens: ”Må det ske med mig som du har sagt”  till korsfästelsens uppfyllande av Simeons profetia: ”Också genom din själ skall det gå ett svärd”. Hon är den stora förebilden för en kristen människa. Hon är också den som ber för oss liksom hon bad för brudparet i Kana i deras prekära situation. Alla marianska böners ”Bed för oss Maria” utgår från insikten att den som stått närmast Jesus under hans jordiska tillvaro också är den som står närmast honom i himmelen och därför den som bäst kan bära fram våra böner till Gud och till Jesus. Hon är både vägvisare, förebild och förebedjare. Hon är traditionsbärare och förmedlare till den unga kyrkan men också till oss.

Hur kommer det sig att Maria fått en så enastående ställning i Kyrkan? Allt kommer sig av att Gud redan från begynnelsen (1 Mos. 3:15) utvalt henne att föda världens frälsare och utvalt henne enbart för detta ändamål. Ängeln Gabriel hälsar henne med orden: ”Var hälsad, du högt benådade! Herren är med dig… Du skall bli havande och föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus.” När Maria undrar hur det skall ske, svarar ängeln Gabriel: ”Helig Ande skall komma över dig, och den Högstes kraft skall vila över dig. Därför skall barnet kallas heligt och Guds son” (Luk. 1:28-35). Maria är ett tabernakel över Jesus, där Guds Ande vilar på samma sätt som Guds Ande överskuggar nådastolen i Jerusalems tempel. Det är Marias kallelse och utvaldhet i Kristus som gör att hon i allt säger ja till Guds vilja: ”Må det ske med mig som du har sagt”.  Denna utkorelse och utvaldhet i Kristus låter Kyrkan bekänna henne som ”obefläckad”, d.v.s. från det första ögonblicket av sin tillblivelse fri från varje syndens fläck.

Inte bara Maria utan också Josef får sin beskärda del av uppenbarelsen. Den kommer till honom i en dröm där Herrens ängel säger till honom: ”Josef, Davids son, var inte rädd att föra hem Maria som hustru, ty barnet i henne har blivit till genom helig ande”. Att Josef under sådana förhållanden kroppsligen skulle ha fullbordat äktenskapet med Maria är en omöjlig tanke. ”Han rörde henne inte förrän hon hade fött en son” (Matt. 1:25). Händelserna i samband med Jesu födelse och herdarnas berättelse om änglarnas budskap får Josef att inse att Maria har en alldeles unik kallelse och uppgift som inte bara har med barnafödande att göra. ”Maria tog allt detta till sitt hjärta och begrundade det” (Luk. 2:19). Josef inser att hans egen kallelse och uppdrag går långt utöver vad ett vanligt faderskap kräver och att det rum som är helgat för Guds människoblivande är heligt för all framtid. Det är därför inte utan skäl som Kyrkan i sin liturgi bekänner Maria som semper virgo, ständig jungfru. Evangeliernas omnämnande av Jesu bröder och systrar måste ses utifrån den dåtida storfamiljens förhållanden som nära släktingar eller som barn till Josef i ett tidigare äktenskap.

Det finns en tredje person, som spelar en viktig roll i det dramatiska skeendet kring Guds inträde i världen: Marias släkting Elisabet, blivande moder till Johannes döparen. Det är till henne som Maria efter bebådelsen i sjätte månaden av Elisabets havandeskap söker sin tillflykt. Maria hinner knappt hälsa på Elisabet innan denna, fylld av helig ande, utbrister: ”Välsignad är du mer än andra kvinnor och välsignat det barn du bär inom dig… Salig är hon som trodde, ty det som Herren har låtit säga henne skall gå i uppfyllelse” (Luk. 1:42-45). Elisabets saligprisning följs av Marias lovsång, där Maria själv säger: ”Från denna stund skall alla släkten prisa mig salig” (Luk. 1:48). Maria prisas salig, inte bara för stunden utan för all framtid. Saligheten är inte ett jordiskt lyckorus eller en framgångssaga utan den salighet som ligger i den obrutna förbindelsen med Jesus Kristus. Det är därför som Kyrkan om Maria kan bekänna att hon vid sitt avsomnande upptagits med kropp och själ till himmelens härlighet.