Vilken Jesus?

Det har varit intressant att följa diskussionen mellan Marcus Birro och Åke Bonnier på deras resp bloggar, en diskussion som också refererats i tidningen Dagen. Man kan inte undgå intrycket av att de båda – trots den försonliga tonen eller kanske just därför – talar förbi varandra. Marcus Birro är den själsligt djupt engagerade sökaren som söker efter hållbara svar på sitt sökande, Åke Bonnier den tappre försvararen av Svenska kyrkan, inte bara dess reformatoriska arv utan också den uppbyggnad av den som är ett politiskt, samhälleligt arv från svenska staten.

Vad som särskilt frapperar mig i Åke Bonniers svar är den tilltro han äger till vissa övergripande formuleringar och begrepp, som inte lämnar plats för komplikationer eller preciseringar utan snarare döljer bakomliggande svårigheter. Ett sådant begrepp är det ”reformatoriska” arvet. Vad det innebär i teorin kan relativt lätt fastställas med utgångspunkt från den lutherska kyrkans bekännelseskrifter. Vad det betyder i praktiken är utomordentligt svårt att bestämma eftersom det mest påtagliga reformatoriska arvet är den ständigt fortgående uppsplittringen i hundratals, ja tusentals kyrkor, samfund och denominationer, alla med sina egna profeter, bekännelser och ordningar. Att i det sammanhanget hänvisa till det reformatoriska arvet hjälper ingen människa i själanöd.

Det hjälper inte att Åke Bonnier talar om Svenska kyrkan som en ”Jesuscentrerad” kyrka. Vad betyder det i praktiken? Vilken Jesus är det som vi skall centrera oss kring? Samtidigt som Bonnier är medveten om olika tolkningar av Jesus, tycks han fästa föga uppmärksamhet vid att det skulle ha någon betydelse. Jag tror inte ens att Svenska kyrkan kan sägas ha någon enhetlig Jesusbild utan att var och en förkunnar efter sin egen föreställning och tolkning. Det är väl denna löslighet i Svenska kyrkans lära och förkunnelse som Birro också har upptäckt och som gör att han med skäl söker sig till en kyrka med betydligt stramare lära och struktur, sådant som håller att luta sig mot också när det stormar i den egna själen.

Samma brist på tydlighet i begreppen utmärker Åke Bonniers uppfattning om kyrkans ”enhet”. Samtidigt som han vänder sig mot att vi alla skulle tillhöra samma kyrka, oavsett om vi är lutheraner, katoliker eller något annat, så är den enhet han förordar en ”enhet i mångfald”. Vad betyder det? Jo, att allt skall förbli som det är (eller möjligen med ännu fler samfund) men att vi skall hålla sams i kärlek.

Det är inte konstigt om allt fler människor – trots Svenska kyrkans strävanden att vara modern och ”i tiden” – söker sig bort från en sådan löslighet när de vill ha svar på sina frågor. Svenska kyrkan må gärna fortsätta att vara politiskt ”up to date”, men man kan räkna med att det sker på bekostnad av dess inre halt och dess värre också på bekostnad av de människor som söker efter svar att hålla sig till.