Sanna Kyrkans son, fader Chavara

Äktenskapet som sakrament

På vilket sätt är äktenskapet ett sakrament?

Grundläggande för uppfattningen av äktenskapet som sakrament är Paulus ord i Efesierbrevet 5:25-33: ”Ni män, älska era hustrur så som Kristus har älskat kyrkan och utlämnat sig själv för den för att helga den genom reningsbadet i vatten och genom dopordet. Ty han ville själv låta kyrkan träda fram till sig i härlighet utan minsta fläck eller skrynkla; helig och felfri skulle den vara. På samma sätt är också mannen skyldig att älska sin hustru som sin egen kropp. Den som älskar sin hustru älskar sig själv, ty ingen har någonsin avskytt sin egen kropp, utan man ger den näring och sköter om den såsom Kristus gör med kyrkan – vi är ju delarna som bildar hans kropp. Därför skall en man lämna sin far och sin mor och hålla sig till sin hustru, och de två skall bli ett. Detta rymmer en stor hemlighet, här låter jag det syfta på Kristus och kyrkan. Men dessutom skall var och en älska sin hustru som sig själv, och hustrun skall visa respekt för sin man”.

Det första man kan lägga märker till är att denna förmaning riktar sig till en kristen församling, till kristna människor som själva blivit infogade i Kristi kropp ”genom reningsbadet i vatten och genom dopordet”, d.v.s genom dopet i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn (Matt. 28:19). Genom dopet har de förpliktigats till att leva heliga och fläckfria, utan minsta fläck eller skrynkla. Detta gäller också i det kristna äktenskapet. Äktenskapet skall förverkligas med Kristus och kyrkan som förebild. Så som Kristus har älskat kyrkan och utgivit sig själv för henne, så skall också mannen älska sin egen hustru och hustrun å sin sida visa respekt för sin man. De skall underordna sig varandra i kärlek. Därmed gäller också det motsatta förhållandet, att relationen mellan man och hustru både kan och skall återspegla kärleken mellan Kristus och kyrkan, detta som Paulus kallar för ”en stor hemlighet” (grek. mysterion, lat. sacramentum). Äktenskapets sakramentalitet ligger i dess förmåga att återspegla kärleken mellan Kristus och kyrkan. Äktenskapet pekar m.a.o. ut över sig själv mot någonting högre. När man ser på äktenskapet mellan en man och en kvinna skall man kunna sluta sig till förhållandet mellan Kristus och kyrkan. Denna sakramentalitet är grundlagd redan i skapelsen – ”därför skall en man lämna sin far och sin mor och hålla sig till sin hustru” – men först i det nya förbundet blir det klart vad sammanhållningen syftar till: att visa på kärleken mellan Kristus och kyrkan.

Detta innebär att sakramentaliteten inte bara är given som ett ömsesidigt löfte om trohet intill döden utan också genom sakramentets förverkligande i ömsesidig trohet. Det är inte annorlunda än för de övriga sakramenten, som också de måste tas emot i tro. Där den mottagande tron inte finns, där kan sakramenten inte förverkligas. Relationen mellan man och kvinna är inte fix och färdig en gång för alla. Svårigheter och prövningar möter i alla äktenskap. Där de övervinns i bot och tro stärks banden och därmed också sakramentaliteten, d.v.s. äktenskapets förmåga att visa ut över sig själv till föreningen mellan Kristus och kyrkan. Där svårigheterna i stället leder till uppbrott, där förlorar också äktenskapet sin sakramentalitet, sin förmåga att visa på Kristus och kyrkan. Kanske kan man säga att den mottagande sidan av äktenskapets sakrament är känsligare och svårare än i fråga om övriga sakrament eftersom det alltid är två parter som är mottagare av det gemensamma sakramentet.

Kan ett äktenskap som förlorat sin sakramentala funktion fortfarande sägas vara ett kristet äktenskap? Kan det i ontologisk mening fortfarande betraktas som oupplösligt? Visar inte Paulus resonemang i 1 Kor. 7:12-16 att tron spelar en väsentlig roll för äktenskapets oupplöslighet? Den troende brodern eller systern är inte längre bunden om den icke-troende parten i äktenskapet vill skilja sig. Vad betyder det i den pågående diskussionen om äktenskap och familj? Hur många äktenskap är verkligen sakramentala vid ingåendet?

Se också följande länk: http://www.firstthings.com/web-exclusives/2014/11/why-i-changed-my-mind-on-marriage

Bulta, så skall dörren öppnas

”Be, så skall ni få. Sök, så skall ni finna. Bulta så skall dörren öppnas. Ty den som ber, han får, och den som söker, han finner, och för den som bultar skall dörren öppnas” (Matt. 7:7).

Vem öppnar dörren?

När Mose en gång vaktade fåren åt sin svärfar Jetro, drev han dem genom öknen och kom till Guds berg Horeb, där han fick se en märklig syn. En ängel visade sig för honom i en eldslåga som slog upp ur en törnbuske, en buske som brann utan att brinna upp (2 Mos. 3).  När Mose närmade sig busken, ropade Gud till honom ur busken: ”Mose! Mose! … Kom inte närmare! Ta av dig dina skor, du står på helig mark.” När Mose hörde detta skylde han sitt ansikte, ty han vågade inte se på Gud.

”Du står på helig mark”.  Guds namn är heligt redan i sig självt. Det heliga gudsnamnet,  de fyra bokstäverna JHWH, har hållits så heligt av det judiska folket att ingen med säkerhet vet hur det skall uttalas. I stället har man använt sig av namnet HERREN.  ”Säg israeliterna att HERREN, deras fäders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud har sänt dig till dem. Detta skall vara mitt namn för all framtid; med det namnet skall jag åkallas från släkte till släkte” (2 Mos. 3:15). Därför låter kyrkan det heliga gudsnamnet HERREN gälla inte bara Fadern utan också Sonen, Kristus. När vi i bönen Fader vår ber bönen ”låt ditt namn bli helgat” är det en bön om att vi själva skall hålla och bevara gudsnamnet HERREN heligt både för oss själva och för våra efterkommande – ”från släkte till släkte”.

Mose uppmanas att ta av sig sina skor. Att gå in genom bönens dörr är att stå på helig mark. Där skyler man sitt ansikte, man sluter sina ögon, man iakttar den respekt och vördnad som Guds närvaro kräver, ty ingen människa kan se Gud och leva (2 Mos. 33:20). Gud låter sig inte ses, ”han… som ensam är odödlig, som bor i ett ljus som ingen kan nalkas, och som ingen människa har sett eller kan se” (1 Tim. 6:16). Men själv är han ”seendets Gud” ( 1 Mos. 16:13), som ser också i det fördolda och som i bönens fördolda rum uppenbarar sig för oss i sitt eviga Ord. ”När du ber, gå då in i din kammare, stäng dörren och bed sedan till din fader, som är i det fördolda. Då skall din fader, som ser i det fördolda, belöna dig” (Matt. 6:6).

Busken som brinner utan att brinna upp är en bild för Guds närvaro. Han är oföränderligt densamme, från evighet till evighet. För Mose uppenbarar Gud sitt namn: ”Jag är den jag är” eller helt enkelt ”Jag är”. Han är själva existensen i tillvaron, den ende som både var och är och som skall vara från evighet till evighet – medan allting annat förgår och försvinner i tidens malström.  ”I himmelen” finns inte kategorierna tid och rum som är så viktiga för vår jordiska tillvaro. Hos Gud finns ”ingen förändring… och ingen växling mellan ljus och mörker” (Jak. 1:17). Hos honom är allting närvarande i ett enda nu – forntid, nutid, framtid.  När vi inleder Herrens bön med orden ”Vår fader, du som är i himmelen”, lyfts vi in i Guds egen existens. Himmelen är inte någon i rummet definierbar plats utan Guds eviga tillvaro, hans eviga existens, där Gud är ”allt i alla” (1 Kor. 15:28), från vilken allt gott kommer (Jak. 1:17).

Men när Gud säger ”Jag är den jag är” betyder det någonting mer. Han är den som står vid sina löften. De är eviga och skall bestå. De löften som givits åt fäderna Abraham, Isak och Jakob skall bestå, så också det löfte som givits i syndafallsberättelsen om hur kvinnans säd skall söndertrampa ormens huvud, en utsaga som kyrkan alltid tolkat som Kristi seger över ondskan. Att busken som brinner är en törnbuske är ett vittnesbörd inte bara om hur syndafallet medfört törne och tistel, arbete och möda för människan (1 Mos. 3:17-19) utan också om hur frälsningen skall komma genom den törnekrönte, som bära våra synder i sin kropp på korsets trä. Guds brinnande kärlek är oföränderligt densamma. 

Vem öppnar bönens dörr? Gud själv öppnar den för att vi skall få möta hans kärleks eld och lära oss att älska honom "av hela vårt hjärta, av hela vår själ, av hela vår kraft och av hela vårt förstånd" (jfr. Mark. 12:30).