Extremism eller kärlek?

Villrådigheten tycks stor när det gäller frågan om hur man skall förhindra unga människor från att ansluta sig till IS och andra terrororganisationer. Man brukar skilja mellan repressiva åtgärder och förebyggande åtgärder. Till de repressiva åtgärderna hör allt – från att beslagta vederbörandes pass eller medborgarskap till fängelsestraff för terrorhandlingar (inrikesministern om mötet i Washington). Att dessa repressiva åtgärder skulle avhålla en blivande terrorist från att förverkliga sina drömmar är det väl inte många som tror. Bland förebyggande åtgärder nämner man utbildning, upplysning, föreningsliv och sociala insatser (Mona Sahlin som sitt arbete som nationell samordnare mot extremism). Ofta betraktas det som ett axiom att anslutningen till terrorgrupper beror på ett större eller mindre socialt utanförskap. På så sätt kan man göra terrorismen till en politisk fråga och  desarmera dess farlighet.

Vän av ordning frågar sig emellertid vad det är som positivt driver en människa att ansluta sig till en terrororganisation så att hon till och med är villig att ge sitt liv? Det är ju knappast någon tvekan om att ungdomstiden är den period av livet då man söker efter en mening med livet. Kan den västerländska kulturen i dag ge en sådan mening med livet som ungdomar söker och frågar efter? Många menar att den västerländska demokratin i sig själv borde utgöra ett hinder för tendenser till terrorism, men så är det uppenbarligen inte. Många har också påpekat att en s.k. ren majoritetsdemokrati inte utgör något hinder för utveckling av diktatur och terror (nazismens framväxt som ett resultat av majoritetsdemokrati eller förekomsten av diktatoriska demokratier i Arabvärlden Sofia Karlsson). Så vad är det som fattas?

Den västerländska demokratin vilar i dag på en vacklande grund. Det som utgör själva grundbulten för en hållbar demokrati, nämligen människovärdet, ifrågasätts både vid livets början och vid dess slut. Familjen och det monogama äktenskapet mellan man och kvinna betraktas inte längre som samhällets urcell utan bara som en samlevnadsform bland många andra. Individualismen har upphöjts till ett stjärnstatus som inte får ifrågasättas. Yttrandefriheten utgör ett oförytterligt värde under vilket döljer sig ett hav av mörka dunster från hat och förakt (Kallifatides om yttrandefrihetens gränser). Materialism, konsumism, exhibitionism och obegränsade vinstintressen tycks vara det enda som människor efterfrågar. Vem kan finna ideal och förebilder att leva efter i en värld som saknar andlighet och bestående värden och som alltmer tycks gå mot sin upplösning? Är det egentligen konstigt om ungdomar i dag revolterar mot den västerländska kulturens nivellering av alla värden genom att ansluta sig till extremistiska rörelser som utlovar ett hav av sexuell tillfredsställelse som belöning för obrottslig lydnad?

Vad västvärlden i dag behöver som ett försvar mot terrorism och extremism är ett uppvaknande och en besinning på sina egna andliga och religiösa rötter. Mot den voluntaristiska gudsbild som förklarar allt, ont som gott, som Guds godtyckliga vilja och människans öde som en underkastelse under denna, står den kristna gudsbild som identifierar Gud med kärleken och gör människan till en fri varelse som i kärlek besvarar Guds kärlek eller förkastar den.

Att förlora sin själ – och att vinna den

 ”Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen, men förlorar sin själ?” Så frågar Jesus sina lärjungar i samband med sin första lidandesförutsägelse (Matt. 16:26). Bibel 2000 översätter: ”Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men måste betala med sitt liv?” – som om det i första hand vore fråga om det biologiska livet. Det är sant att det grekiska ordet psyche ibland kan användas för det biologiska livet (som i den föregående versen 16:25), men i allmänhet har det en vidare syftning och innefattar dels en människas psykiska utrustning men också personlighetens innersta kärna, det som ligger innanför en människas psykiska utrustning, hennes identitet som människa. "Den första människan, Adam, blev en levande varelse med själ", skriver Paulus I 1 Kor. 15:45 och tänker på hur Gud inblåste livsande i hennes näsa (1 Mos. 2:7). En människas själ är det dyrbaraste hon äger. Teologiskt kan en människas ”själ” sägas vara hennes förmåga att söka, finna och älska Gud, ty Gud har skapat människans till sin avbild för att återspegla Gud, och till sin likhet, för att hon skall växa till allt större likhet med Gud (jfr. Augustinus: ”Ty du, o Gud, har skapat oss till dig, och vårt hjärta är oroligt till dess det finner vila i dig”). Så uppfattar också evangelisten Lukas saken när han förmedlar vad Jesus säger: ”Vad hjälper det en människa, om hon vinner hela världen, men mister sig själv eller själv går förlorad” (Luk. 9:25 i 1917 års översättning).

Att förlora sin själ är alltså en högst allvarlig sak. Själen är visserligen odödlig, men att förlora den betyder att förlora den till ondskans andemakter. Därmed förlorar man också den moraliska styrförmågan. Man förlorar sig själv och blir ett offer för ombytlighetens alla vindar. Man förlorar inte bara den moraliska styrförmågan, d.v.s kompassen, utan man förlorar själva kompassinriktningen mot det rätta målet. Det kan ske på många sätt. Jesus berättar en liknelse om en rik man som inte bara förlorar allt vad han samlat utan också sin själ, som han satt en så stor tilltro till (Luk. 12:13-21). "Så går det för den som samlar skatter åt sig själv men inte är rik inför Gud". Det gemensamma för dem som förlorar sin själ är att de likt Adam vänt ryggen åt Gud för att fästa sitt intresse vid världen och dess lockelser.

Som väl är är själens irrande inte obotlig. Fastetiden är en tid för bot. Hela Jesu verksamhet riktar sig mot själens omvändelse: ”Tiden är inne. Guds rike är nära. Omvänd er och tro på glädjebudet”! (Mark. 1:15). Också Jesus blev utsatt för världens frestelser (Matt. 4:1-11) men övervann dem till förmån för oss. ”Vi har inte en överstepräst som är oförmögen att känna med oss i våra svagheter, utan en som prövats på alla sätt och varit som vi – men utan synd. Låt oss därför frimodigt träda fram till nådens tron för att få förbarmande och nåd i den stund då vi behöver hjälp” (Hebr. 4:15f.).

Ljuset som lyser i mörkret

I dag firar vi den helige Ansgars minnesdag. Han var den som  först förde evangeliets flämtande låga till vårt nordliga, kalla och hedniska land. Med rätta kallas han nordens apostel och kyrkogrundare. När jag upptogs i katolska kyrkan valde jag honom till mitt skyddshelgon.

I dag skall jag genomgå en starrroperation i mitt högra öga. Det blir under den helige Ansgars beskydd och med hopp om att jag efter operationen skall kunna instämma i den gamle Simeons lovsång, som det berättas om på Kyndelsmässodagen. Han hade säkert grå och dimmiga ögon av ålder men utan hopp om någon starroperation. Men han hade fått se vad inte många andra fått se: ”Herre, nu låter du din tjänare gå hem, i frid som du har lovat. Ty mina ögon har skådat frälsningen som du har berett åt alla folk, ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna och härlighet åt ditt folk Israel” (Luk. 2:29-32). Det var det ljuset som Ansgar kom med till oss och som vi får fortsätta att sprida alldeles oavsett hur vi har det med ögonen.

Rembrandt: Simeons lovsång