Att förlora sin själ – och att vinna den

 ”Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen, men förlorar sin själ?” Så frågar Jesus sina lärjungar i samband med sin första lidandesförutsägelse (Matt. 16:26). Bibel 2000 översätter: ”Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men måste betala med sitt liv?” – som om det i första hand vore fråga om det biologiska livet. Det är sant att det grekiska ordet psyche ibland kan användas för det biologiska livet (som i den föregående versen 16:25), men i allmänhet har det en vidare syftning och innefattar dels en människas psykiska utrustning men också personlighetens innersta kärna, det som ligger innanför en människas psykiska utrustning, hennes identitet som människa. "Den första människan, Adam, blev en levande varelse med själ", skriver Paulus I 1 Kor. 15:45 och tänker på hur Gud inblåste livsande i hennes näsa (1 Mos. 2:7). En människas själ är det dyrbaraste hon äger. Teologiskt kan en människas ”själ” sägas vara hennes förmåga att söka, finna och älska Gud, ty Gud har skapat människans till sin avbild för att återspegla Gud, och till sin likhet, för att hon skall växa till allt större likhet med Gud (jfr. Augustinus: ”Ty du, o Gud, har skapat oss till dig, och vårt hjärta är oroligt till dess det finner vila i dig”). Så uppfattar också evangelisten Lukas saken när han förmedlar vad Jesus säger: ”Vad hjälper det en människa, om hon vinner hela världen, men mister sig själv eller själv går förlorad” (Luk. 9:25 i 1917 års översättning).

Att förlora sin själ är alltså en högst allvarlig sak. Själen är visserligen odödlig, men att förlora den betyder att förlora den till ondskans andemakter. Därmed förlorar man också den moraliska styrförmågan. Man förlorar sig själv och blir ett offer för ombytlighetens alla vindar. Man förlorar inte bara den moraliska styrförmågan, d.v.s kompassen, utan man förlorar själva kompassinriktningen mot det rätta målet. Det kan ske på många sätt. Jesus berättar en liknelse om en rik man som inte bara förlorar allt vad han samlat utan också sin själ, som han satt en så stor tilltro till (Luk. 12:13-21). "Så går det för den som samlar skatter åt sig själv men inte är rik inför Gud". Det gemensamma för dem som förlorar sin själ är att de likt Adam vänt ryggen åt Gud för att fästa sitt intresse vid världen och dess lockelser.

Som väl är är själens irrande inte obotlig. Fastetiden är en tid för bot. Hela Jesu verksamhet riktar sig mot själens omvändelse: ”Tiden är inne. Guds rike är nära. Omvänd er och tro på glädjebudet”! (Mark. 1:15). Också Jesus blev utsatt för världens frestelser (Matt. 4:1-11) men övervann dem till förmån för oss. ”Vi har inte en överstepräst som är oförmögen att känna med oss i våra svagheter, utan en som prövats på alla sätt och varit som vi – men utan synd. Låt oss därför frimodigt träda fram till nådens tron för att få förbarmande och nåd i den stund då vi behöver hjälp” (Hebr. 4:15f.).