Extremism eller kärlek?

Villrådigheten tycks stor när det gäller frågan om hur man skall förhindra unga människor från att ansluta sig till IS och andra terrororganisationer. Man brukar skilja mellan repressiva åtgärder och förebyggande åtgärder. Till de repressiva åtgärderna hör allt – från att beslagta vederbörandes pass eller medborgarskap till fängelsestraff för terrorhandlingar (inrikesministern om mötet i Washington). Att dessa repressiva åtgärder skulle avhålla en blivande terrorist från att förverkliga sina drömmar är det väl inte många som tror. Bland förebyggande åtgärder nämner man utbildning, upplysning, föreningsliv och sociala insatser (Mona Sahlin som sitt arbete som nationell samordnare mot extremism). Ofta betraktas det som ett axiom att anslutningen till terrorgrupper beror på ett större eller mindre socialt utanförskap. På så sätt kan man göra terrorismen till en politisk fråga och  desarmera dess farlighet.

Vän av ordning frågar sig emellertid vad det är som positivt driver en människa att ansluta sig till en terrororganisation så att hon till och med är villig att ge sitt liv? Det är ju knappast någon tvekan om att ungdomstiden är den period av livet då man söker efter en mening med livet. Kan den västerländska kulturen i dag ge en sådan mening med livet som ungdomar söker och frågar efter? Många menar att den västerländska demokratin i sig själv borde utgöra ett hinder för tendenser till terrorism, men så är det uppenbarligen inte. Många har också påpekat att en s.k. ren majoritetsdemokrati inte utgör något hinder för utveckling av diktatur och terror (nazismens framväxt som ett resultat av majoritetsdemokrati eller förekomsten av diktatoriska demokratier i Arabvärlden Sofia Karlsson). Så vad är det som fattas?

Den västerländska demokratin vilar i dag på en vacklande grund. Det som utgör själva grundbulten för en hållbar demokrati, nämligen människovärdet, ifrågasätts både vid livets början och vid dess slut. Familjen och det monogama äktenskapet mellan man och kvinna betraktas inte längre som samhällets urcell utan bara som en samlevnadsform bland många andra. Individualismen har upphöjts till ett stjärnstatus som inte får ifrågasättas. Yttrandefriheten utgör ett oförytterligt värde under vilket döljer sig ett hav av mörka dunster från hat och förakt (Kallifatides om yttrandefrihetens gränser). Materialism, konsumism, exhibitionism och obegränsade vinstintressen tycks vara det enda som människor efterfrågar. Vem kan finna ideal och förebilder att leva efter i en värld som saknar andlighet och bestående värden och som alltmer tycks gå mot sin upplösning? Är det egentligen konstigt om ungdomar i dag revolterar mot den västerländska kulturens nivellering av alla värden genom att ansluta sig till extremistiska rörelser som utlovar ett hav av sexuell tillfredsställelse som belöning för obrottslig lydnad?

Vad västvärlden i dag behöver som ett försvar mot terrorism och extremism är ett uppvaknande och en besinning på sina egna andliga och religiösa rötter. Mot den voluntaristiska gudsbild som förklarar allt, ont som gott, som Guds godtyckliga vilja och människans öde som en underkastelse under denna, står den kristna gudsbild som identifierar Gud med kärleken och gör människan till en fri varelse som i kärlek besvarar Guds kärlek eller förkastar den.