Bibeltrons akilleshäl

”Nytt nätverk för bibeltro inom Svenska kyrkan” meddelar tidningen Dagen. ”Vi vill tala ut och praktisera att Svenska kyrkan är grundad i Guds ord”, säger en av initiativtagarna, den pensionerade EFS-prästen Hans Lundaahl till tidningen Dagen. Nätverket, som fått namnet Vägen, skall vara en stöttande gemenskap för människor, som vill anamma en bibeltrogen kristen tro.

Det är förvisso inte första gången som människor, grundade i Svenska kyrkans bekännelse, organiserar sig för att opponera mot Svenska kyrkans fortgående liberalisering och anpassning till det omgivande samhället. Jag har själv under hela min mer än 40-åriga tjänst som präst i Svenska kyrkan varit djupt involverad i sådana bibel- och bekännelsetrogna organisationer, alltifrån mitt arv i Evangeliska fosterlandsstiftelsen via Kyrklig samling kring bibel och bekännelse, som dekan i Västeråsdekanatet av Svenska kyrkans fria synod och som ledamot av Svenska kyrkans fria konsistorium. Betoningarna har väl legat lite olika, på låg- eller högkyrklighet, men målsättningen har varit densamma som anges för Vägen: att vara en stöttande gemenskap för människor som bekänner sig till bibeltrogen kristen tro. Så har de också fungerat – dock utan att nämnvärt påverka den Svenska kyrkans utveckling på stifts- och riksplan.

Någon gång måste man fundera över varför detta med bibeltro inte tycks fungera annat än på det rent personliga planet. Två saker tycks mig vara av avgörande betydelse. Bildandet av den s.k. Missionsprovinsen med vigning av egna präster och biskopar visar i blixtbelysning protestantismens ständiga svaghet – en fortsatt splittring i nya kyrkor och samfund. En sådan utveckling varken kan eller vill jag acceptera. Ännu viktigare var kanske att mina återupptagna studier i nya testamentets exegetik förde mig i direkt kontakt med det som är bibeltrons akilleshäl: det faktum att nya testamentet inte är den enhetliga monolit som man som bibeltroende gärna föreställer sig. Av särskild betydelse var läsningen av James D.G. Dunn, Unity and Diversity in the New Testament.

Slutsaten var lätt att dra. För att kunna bestå (”dödsrikets portar skall aldrig få makt över den”, Matt. 16:18) måste en Kyrka vara så organiserad att den har ett läroämbete som kan avgöra svåra frågor. Detta insåg redan Jesus. Ett sådant läroämbete finns icke i Svenska kyrkan, har egentligen aldrig funnits och kommer heller aldrig att finnas. Ty för Svenska kyrkan liksom för alla protestantiska samfund finns ingen ”Kyrkans tro” utan endast den personliga tron. Mot den bakgrunden kommer alla ekumeniska enhetssträvanden att redan från början att framstå som omöjliga. De saknar ett gemensamt mål.

Om min fortsatta utveckling mot katolsk tro skall jag inte orda här. Vad jag kan konstatera är att jag i den katolska kyrkan funnit den enhet om vilken nya testamentet vittnar. Med Kyrkans tro i förgrunden blir den personliga tron inte mindre viktig utan mera viktig, någonting att växa i, att förundras över och att glädjas åt. Alltjämt gäller ”Jag är vägen, sanningen och livet” men också vem denne ”jag” är, något som man aldrig blir färdig med, men som Kyrkan kan hjälpa oss att upptäcka.

Katolska kyrkans eget "shibbolet"

I två föregående blogginlägg har jag berört hinder för enhet, dels i mellankyrkliga förbindelser (Ekumenikens shibbolet), dels för enhet inom Svenska kyrkan (Svenska kyrkans shibbolet). Det låter kanske förvånande, men också katolska kyrkan kan sägas ha sina shibbolet, variationer inom den yttre enheten eller frågor som läroämbetet ännu icke utvecklat. Ett av dessa shibolet är knutet till den nu avslutade familjesynoden och handlar om äktenskapets oupplöslighet.

När man talar om oupplöslighet går tankarna gärna till något fast och fundamentalt som inte på något sätt kan förändras, en slags fysisk stabilitet. När någon talar om äktenskapets oupplöslighet fattar man ofta detta i ontologisk mening, som någonting som tillhör äktenskapets själva väsen och därför inte kan förändras. Eftersom äktenskapet i katolska kyrkan betecknas som ett sakrament förstärks bilden av någonting fast och orubbligt som kan jämföras med Kristi närvaro i eukaristin.

Modern vetenskap har lärt oss att någon fysisk stabilitet och oföränderlighet i tillvaron inte existerar. Vi är långt ifrån Demokritos odelbara atomer och befinner oss snarare i en ständig ström av rörelse och förändring något som redan filosofen Herakleitos försökte beskriva med orden panta rei, d.v.s. ”allt flyter”. Också katolsk teologi och kyrkolära, som ofta uppfattas som det mest oföränderliga man kan tänka sig, befinner sig i förändring, om än med ytterst små steg. Liksom inom fysiken handlar denna förändring i stor utsträckning om en fördjupning i kunskap av det som redan är givet. Se påvens morgonpredikan i S:ta Marta: ”De kristna måste urskilja tidens tecken”.

Talet om äktenskapets oupplöslighet stöder sig framför allt på Jesu utsaga i Mark. 10:6-9. Han avvisar där den judiska uppfattningen om att skilsmässa var möjlig under vissa av den mosaiska lagen specificerade omständigheter och fortsätter: ”Ja, därför att ni är förstockade skrev han [Mose] denna bestämmelse. Men vid skapelsen gjorde Gud dem till man och kvinna. Därför skall en man lämna sin far och sin mor för att hålla sig till sin hustru, och de två skall bli ett kött. De är inte längre två utan ett kött. Vad Gud har fogat samman får människan alltså inte skilja åt.” Denna sammanfogning uppfattas lätt som en slags omedelbar sammansvetsning.

I vilken mening är verkligen äktenskapet oupplösligt? Det första man bör lägga märke till är att äktenskapet upplöses genom döden. Om den saken ger Jesus klart besked i sitt samtal med sadukeerna, Mark. 12:18-27. Äktenskapet är instiftat för denna värld och för detta liv, inte för evigheten. När Jesus avvisar skilsmässa gör han det mot bakgrund av skapelseberättelsen. En man skall lämna sin far och sin mor för att ”hålla sig” till sin hustru. De två ”skall bli” ett kött. Vad Gud har fogat samman ”får” människan inte skilja åt. Äktenskapet framstår här inte som någon ”ontologisk” enhet utan snarare som ett moraliskt uppdrag med möjlighet till mognad, utveckling och växt.

Samma intryck ger den andra viktiga äktenskapstexten i Ef. 5:25-32. Mönstret för äktenskapet finner man hos Kristus själv. Männen skall älska sina hustrur så som Kristus har älskat kyrkan och utgivit sig själv för den. Kvinnorna skall underordna sig sina män så som de underordnar sig Kristus. Äktenskapet skall med andra ord ge utrymme för både självutgivande kärlek och tro. Genom att växa samman till ett kött kommer äktenskapet att fungera som en bild för enheten mellan Kristus och Kyrkan. Paulus kallar detta för en stor hemlighet (grek. mystérion, lat. sacramentum). Äktenskapet som sakrament ligger inte bara i dess instiftelse och i de avgivna löftena utan också i löftenas uppfyllelse och fullbordan.

Hur går det då när parterna misslyckas med att uppfylla sina löften och i stället för att växa samman alltmer glider isär för att slutligen känner sig tvingade till att begära skilsmässa? En sak är säker: äktenskapet kan inte längre fylla sin uppgift att avbilda kärleken mellan Kristus och kyrkan. Detta särskilda äktenskaps sakramentalitet upphör att fungera. Äktenskapet skiljer sig därvid inte från de övriga sakramenten, som alla förutsätter en mottagande tro för att fungera, men det skiljer sig från de övriga sakramenten i så måtto att tron eller förtroendet inte bara riktar sig mot Gud utan också mot den andra parten i äktenskapet. Det är ju till varandra som man och hustru avger sina löften om trohet tills döden skiljer dem åt.

Kan det havererade äktenskapet fortfarande betraktas som ett oupplösligt sakrament? Har det inte upplöst sig själv? Vilka konsekvenser måste det få? Hur går man vidare?

Se vidare Anders Piltz, En oförlåtlig synd?, Signum 6/2015

Svenska kyrkans "shibbolet"

I den intervju som Johannes Ottestig gjort i tidningen Dagen – ”Striden som ledde Berget till Rom” – med företrädare för olika kyrkliga grupper, är det slående vilken roll frågan om kvinnliga präster har spelat och alltjämt spelar för de frostiga relationerna mellan Svenska kyrkan och ”katolskt” inspirerade rörelser eller individer. Anders Åkerlund konstaterar: ”I Svenska kyrkan kan man inte kompromissa med det (d.v.s. synen på kvinnliga prästkollegor), det är vår identitet i dag”. Tydligare kan det knappast sägas att Svenska kyrkans ”shibbolet”, som alla måste lära sig att inte bara uttala utan också handla efter (se min blogg "Ekumenikens shibbolet") är ”kvinnliga präster”. Jag kan själv vittna om detta när jag inför min prästvigning 1960 ”förhördes” om min inställning och biskop Cullberg kort konstaterade ”kvinnliga präster har kommit för att stanna”. Under detta ”hot”  har jag framlevt min 40-åriga ämbetstid i Svenska kyrkan.

Det är relativt lätt att konstatera vari skillnaden mellan protestantiskt och katolsk syn på prästämbetet består. Kort sagt är det protestantiska prästämbetet en förkunnelsefunktion, som återgår på Jesu utväljande av de tolv apostlarna. Apostel betyder ”sändebud”, men det finns ingen ontologisk (i ämbetets väsen grundad) skillnad mellan apostlar och ”lärjungar”. I princip har alla kristna ett uppdrag att på ett eller annat sätt vittna om Kristus. Ur den synpunkten finns inga hinder för att inte också kvinnor skulle kunna vara förkunnare och vittnen. Man kan också konstatera att aposteln Paulus var synnerligen angelägen om att kalla sig själv ”apostel” (Rom. 9:1f., 1 Kor. 9:1f.) trots att han inte hörde till apostlagruppen. Dock är han lika angelägen om att ställa sitt uppdrag under Kyrkans auktoritet och godkännande (Apg. 15, Gal.2:1-10). Det finns m.a.o. inte någon sakramental innebörd i det protestantiska prästämbetet.

Till skillnad från detta är det katolska prästämbetet ett av sju sakrament. Det har sin grund inte så mycket i apostlavalet som i Jesu ord till apostlarna vid instiftandet av eukaristin. Jesu ord ”Gör detta till min åminnelse” är inte i första hand en uppmaning till bordsgemenskap för alla kristna utan ett uppdrag till apostlarna att i brödet och vinet frambära det offer som Kristus själv frambär på korset till försoning för världens synd. När prästen i eukaristin synliggör det heliga offret så gör han det i Kristi ställe, som Kristus själv. Kristus är närvarande inte bara i brödet och vinet (som också protestanter erkänner) utan också i den präst som offrar. Det yttre tecknet för detta är både den klädsel som prästen bär och de heliga handlingar han utför (och som Anders Åkerlund föraktfullt kallar för ”plingeling” och ”bugningar hit och dit”). Eftersom Jesus kallar sig själv för brudgummen (Mark. 2:19, jfr. Joh.3:29) och Efesierbrevet definierar kyrkan som bruden (Ef. 5:21-32) är det ofrånkomligt att  detta genusperspektiv också präglar den heliga liturgin. Mässan förebildar den himmelska bröllopsmåltiden mellan Kristus och Kyrkan. Efesierbrevet kallar detta för en stor "hemlighet" (grek. mystérion, lat. sacramentum). Utan detta sakramentala perspektiv blir det omöjligt att förstå katolska kyrkans ”nej” till kvinnliga präster.

Att byta till vinterkläder

När höstlöven faller, dagsljuset minskar och temperaturen faller mot nollstrecket och därunder börjar det bli dags att byta till vinterkläder. Ofta räcker det inte med en varmare överrock utan man behöver byta också till varmare underkläder. Liknelsen förefaller mig adekvat när jag läser om hur konversionen för kommuniteten på Berget förväntas gå till. När jag och min hustru konverterade för c:a åtta år sedan dröjde det ett helt år från det att vi bestämt oss till dess att vi upptogs i katolska kyrkan. Under tiden deltog vi i katolska mässor och trosundervisning men utan möjlighet att få del av sakramenten. Det var en nyttig prövotid som gav oss en solid grund för vårt fortsatta liv som katoliker.

Mot bakgrund av detta förefaller mig konversionsproceduren på Berget och i synnerhet Peder Bergqvists ”omvändelse” från svenskkyrklig präst till katolik som en light-version. Han tänker sig nämligen att fira svensk-kyrklig mässa fram till ask-onsdagen för att på påskdagen upptas i den katolska kyrkan. Min fråga är: är skillnaden mellan luthersk nattvard och katolsk eukaristi verkligen så liten att den kan jämföras med att bara byta överrock? Min egen erfarenhet är att skillnaden mellan luthersk och katolsk nattvardsuppfattning och kyrkosyn är så grundläggande att när man en gång upptäckt den finns det inte längre någon möjlighet att stå kvar vid reformatoriska brister. Det är med andra ord nödvändigt att byta underkläder innan man byter överrock. Ur den synpunkten kan det inte vara annat än en välsignelse att bli ”avkragad” eller att i god tid hitta en efterträdare och "avkraga" sig själv, som Peder Bergqvist själv antyder.

När detta är sagt vill jag likväl säga att ingen skugga bör falla över äktheten i kommunitetens  eller enskilda personers konversion. Gud välsigne er alla och välkomna in i den katolska kyrkans världsvida gemenskap med både underkläder och överrock!

Rymden tiger – men himlen talar

I en faktaspäckad men insiktsfull understreckare, Rymden låter oss förlora fotfästet, skriver författaren Daniel Sjölin om vår tids fascination för rymden och dess hemligheter. De ständigt nya upptäckterna triggar oss till att söka vidare, men vad är det vi egentligen söker? "Liv", säger man, som låter oss tro att vi inte än ensamma levande varelser i universum. Men, frågar Sjölin, om nu liv uppstår så lätt som man tänker sig, varför har vi då inte hört något under det dryga halvsekel som vi lyssnat av rymden?

Faktum är att rymden – trots all vår samlade kunskap om den – tiger. Vad vi ser eller vet är enligt Sjölin ingenting annat än en projektion av vårt eget sökande. Människan är fångad i sina egna frågor, sina egna metoder, sin egen matematik, kort sagt: i sig själv, och utanför detta kan hon inte komma, trots all sin intelligens och sin samlade kunskap. Som man ropar i skogen får man svar.

Djupast sett är det liv vi söker inte det liv vi lever på jorden utan ett annat och bättre, kort sagt ett oförstörbart och evigt liv. Rymden tiger – men någon har talat och talar.  Det är inte utan sin betydelse att Johannes börjar sitt evangelium med en vink åt skapelseberättelsen i 1 Mos. men ändock annorlunda: ”I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud och Ordet var Gud”. " I Ordet var liv", konstaterar han, "och livet var människornas ljus." För den som läser vidare blir det klart att detta Ord, som är liv och ljus, inte är något hemligt, abstrakt begrepp utan något i högsta grad levande och konkret: ”Och Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende Sonen får av sin Fader, och han var fylld av nåd och sanning.” Ordet är kött, en människa, Jesus Kristus.

Därför är vi inte utelämnade åt oss själva, inte heller åt den tigande rymden. Någon har talat och talar alltjämt genom Sonen och hans levande ord, genom Kyrkan och dess förkunnelse. Rymden tiger – men himlen har talat och talar.

När jag ser din himmel, dina fingrars verk,

månen och stjärnorna som du har berett, 

vad är då en människa, att du tänker på henne, 

eller en människoson, att du tar dig an honom?

Dock gjorde du honom nästan till Gud,

du krönte honom med ära och härlighet.

Du satte honom till herre över dina händers verk,

allting lade du under hans fötter.

Psalt. 8:4ff.

Läs också:

Fynden på mars kan lära oss mer om vem Gud är

Skyddsänglarnas dag

I dag är det skyddsänglarnas dag. Dagen till ära publicerar jag en ny melodi till Olov Hartman, "Änglar, skapelsemakter" ur Kyrkans dagliga bön: