Katolska kyrkans eget "shibbolet"

I två föregående blogginlägg har jag berört hinder för enhet, dels i mellankyrkliga förbindelser (Ekumenikens shibbolet), dels för enhet inom Svenska kyrkan (Svenska kyrkans shibbolet). Det låter kanske förvånande, men också katolska kyrkan kan sägas ha sina shibbolet, variationer inom den yttre enheten eller frågor som läroämbetet ännu icke utvecklat. Ett av dessa shibolet är knutet till den nu avslutade familjesynoden och handlar om äktenskapets oupplöslighet.

När man talar om oupplöslighet går tankarna gärna till något fast och fundamentalt som inte på något sätt kan förändras, en slags fysisk stabilitet. När någon talar om äktenskapets oupplöslighet fattar man ofta detta i ontologisk mening, som någonting som tillhör äktenskapets själva väsen och därför inte kan förändras. Eftersom äktenskapet i katolska kyrkan betecknas som ett sakrament förstärks bilden av någonting fast och orubbligt som kan jämföras med Kristi närvaro i eukaristin.

Modern vetenskap har lärt oss att någon fysisk stabilitet och oföränderlighet i tillvaron inte existerar. Vi är långt ifrån Demokritos odelbara atomer och befinner oss snarare i en ständig ström av rörelse och förändring något som redan filosofen Herakleitos försökte beskriva med orden panta rei, d.v.s. ”allt flyter”. Också katolsk teologi och kyrkolära, som ofta uppfattas som det mest oföränderliga man kan tänka sig, befinner sig i förändring, om än med ytterst små steg. Liksom inom fysiken handlar denna förändring i stor utsträckning om en fördjupning i kunskap av det som redan är givet. Se påvens morgonpredikan i S:ta Marta: ”De kristna måste urskilja tidens tecken”.

Talet om äktenskapets oupplöslighet stöder sig framför allt på Jesu utsaga i Mark. 10:6-9. Han avvisar där den judiska uppfattningen om att skilsmässa var möjlig under vissa av den mosaiska lagen specificerade omständigheter och fortsätter: ”Ja, därför att ni är förstockade skrev han [Mose] denna bestämmelse. Men vid skapelsen gjorde Gud dem till man och kvinna. Därför skall en man lämna sin far och sin mor för att hålla sig till sin hustru, och de två skall bli ett kött. De är inte längre två utan ett kött. Vad Gud har fogat samman får människan alltså inte skilja åt.” Denna sammanfogning uppfattas lätt som en slags omedelbar sammansvetsning.

I vilken mening är verkligen äktenskapet oupplösligt? Det första man bör lägga märke till är att äktenskapet upplöses genom döden. Om den saken ger Jesus klart besked i sitt samtal med sadukeerna, Mark. 12:18-27. Äktenskapet är instiftat för denna värld och för detta liv, inte för evigheten. När Jesus avvisar skilsmässa gör han det mot bakgrund av skapelseberättelsen. En man skall lämna sin far och sin mor för att ”hålla sig” till sin hustru. De två ”skall bli” ett kött. Vad Gud har fogat samman ”får” människan inte skilja åt. Äktenskapet framstår här inte som någon ”ontologisk” enhet utan snarare som ett moraliskt uppdrag med möjlighet till mognad, utveckling och växt.

Samma intryck ger den andra viktiga äktenskapstexten i Ef. 5:25-32. Mönstret för äktenskapet finner man hos Kristus själv. Männen skall älska sina hustrur så som Kristus har älskat kyrkan och utgivit sig själv för den. Kvinnorna skall underordna sig sina män så som de underordnar sig Kristus. Äktenskapet skall med andra ord ge utrymme för både självutgivande kärlek och tro. Genom att växa samman till ett kött kommer äktenskapet att fungera som en bild för enheten mellan Kristus och Kyrkan. Paulus kallar detta för en stor hemlighet (grek. mystérion, lat. sacramentum). Äktenskapet som sakrament ligger inte bara i dess instiftelse och i de avgivna löftena utan också i löftenas uppfyllelse och fullbordan.

Hur går det då när parterna misslyckas med att uppfylla sina löften och i stället för att växa samman alltmer glider isär för att slutligen känner sig tvingade till att begära skilsmässa? En sak är säker: äktenskapet kan inte längre fylla sin uppgift att avbilda kärleken mellan Kristus och kyrkan. Detta särskilda äktenskaps sakramentalitet upphör att fungera. Äktenskapet skiljer sig därvid inte från de övriga sakramenten, som alla förutsätter en mottagande tro för att fungera, men det skiljer sig från de övriga sakramenten i så måtto att tron eller förtroendet inte bara riktar sig mot Gud utan också mot den andra parten i äktenskapet. Det är ju till varandra som man och hustru avger sina löften om trohet tills döden skiljer dem åt.

Kan det havererade äktenskapet fortfarande betraktas som ett oupplösligt sakrament? Har det inte upplöst sig själv? Vilka konsekvenser måste det få? Hur går man vidare?

Se vidare Anders Piltz, En oförlåtlig synd?, Signum 6/2015