Svenska kyrkans "shibbolet"

I den intervju som Johannes Ottestig gjort i tidningen Dagen – ”Striden som ledde Berget till Rom” – med företrädare för olika kyrkliga grupper, är det slående vilken roll frågan om kvinnliga präster har spelat och alltjämt spelar för de frostiga relationerna mellan Svenska kyrkan och ”katolskt” inspirerade rörelser eller individer. Anders Åkerlund konstaterar: ”I Svenska kyrkan kan man inte kompromissa med det (d.v.s. synen på kvinnliga prästkollegor), det är vår identitet i dag”. Tydligare kan det knappast sägas att Svenska kyrkans ”shibbolet”, som alla måste lära sig att inte bara uttala utan också handla efter (se min blogg "Ekumenikens shibbolet") är ”kvinnliga präster”. Jag kan själv vittna om detta när jag inför min prästvigning 1960 ”förhördes” om min inställning och biskop Cullberg kort konstaterade ”kvinnliga präster har kommit för att stanna”. Under detta ”hot”  har jag framlevt min 40-åriga ämbetstid i Svenska kyrkan.

Det är relativt lätt att konstatera vari skillnaden mellan protestantiskt och katolsk syn på prästämbetet består. Kort sagt är det protestantiska prästämbetet en förkunnelsefunktion, som återgår på Jesu utväljande av de tolv apostlarna. Apostel betyder ”sändebud”, men det finns ingen ontologisk (i ämbetets väsen grundad) skillnad mellan apostlar och ”lärjungar”. I princip har alla kristna ett uppdrag att på ett eller annat sätt vittna om Kristus. Ur den synpunkten finns inga hinder för att inte också kvinnor skulle kunna vara förkunnare och vittnen. Man kan också konstatera att aposteln Paulus var synnerligen angelägen om att kalla sig själv ”apostel” (Rom. 9:1f., 1 Kor. 9:1f.) trots att han inte hörde till apostlagruppen. Dock är han lika angelägen om att ställa sitt uppdrag under Kyrkans auktoritet och godkännande (Apg. 15, Gal.2:1-10). Det finns m.a.o. inte någon sakramental innebörd i det protestantiska prästämbetet.

Till skillnad från detta är det katolska prästämbetet ett av sju sakrament. Det har sin grund inte så mycket i apostlavalet som i Jesu ord till apostlarna vid instiftandet av eukaristin. Jesu ord ”Gör detta till min åminnelse” är inte i första hand en uppmaning till bordsgemenskap för alla kristna utan ett uppdrag till apostlarna att i brödet och vinet frambära det offer som Kristus själv frambär på korset till försoning för världens synd. När prästen i eukaristin synliggör det heliga offret så gör han det i Kristi ställe, som Kristus själv. Kristus är närvarande inte bara i brödet och vinet (som också protestanter erkänner) utan också i den präst som offrar. Det yttre tecknet för detta är både den klädsel som prästen bär och de heliga handlingar han utför (och som Anders Åkerlund föraktfullt kallar för ”plingeling” och ”bugningar hit och dit”). Eftersom Jesus kallar sig själv för brudgummen (Mark. 2:19, jfr. Joh.3:29) och Efesierbrevet definierar kyrkan som bruden (Ef. 5:21-32) är det ofrånkomligt att  detta genusperspektiv också präglar den heliga liturgin. Mässan förebildar den himmelska bröllopsmåltiden mellan Kristus och Kyrkan. Efesierbrevet kallar detta för en stor "hemlighet" (grek. mystérion, lat. sacramentum). Utan detta sakramentala perspektiv blir det omöjligt att förstå katolska kyrkans ”nej” till kvinnliga präster.