Att höra på lärjungesätt

Högtidlighållandet (eller borde man säga återerinringningen?) av reformationen i Lunds domkyrka den 31 oktober präglades av stor yttre festivitas i närvaro av både påven och svenska kyrkans ärkebiskop. Ett litet steg mot större förståelse för varandras ståndpunkter har tagits genom dokumentet ”Från konflikt till gemenskap”, där man enats om gemensamma skrivningar om rättfärdiggörelsen samtidigt som man pekat på nödvändigheten av fortsatta samtal kring återstående frågor om nattvard och kyrkosyn.

När påven Franciskus inför resan till Sverige tillfrågades av Ulf Jonsson om vad den katolska kyrkan kan lära sig av den lutherska traditionen (Signum nr. 7, s. 12) svarade påven med de två orden reform och Bibeln. Eftersom det är lätt att se vad som skiljer katolska kyrkan från de reformatoriska kyrkorna och samfunden men svårt att se hur man skulle kunna mötas, vill jag som konvertit och f.d. präst i Svenska kyrkan säga något om vad jag fortfarande bär med mig som ett svenskkyrkligt arv som utan större svårighet har kunnat inkorporeras i min nuvarande situation som katolik. Jag tar det i tre steg:

Som barn växte jag bokstavligen talat upp i kyrkans hägn, gick under många år i söndagsskola och tillbringade söndagarna uppe på orgelläktaren, där pappa tjänstgjorde som skolkantor. Uppe på läktaren fanns små häften med mässmelodier för de olika kyrkoårstiderna, avsedda främst för körens skolning. Där grundlades mitt intresse för gudstjänstens utformning. Enligt 1942 års handbok var gudstjänsten strukturellt utformad helt enligt flertusenårig tradition, den som alltid varit också den katolska kyrkans ordning.

Under studieåren i Uppsala mötte jag den högkyrkliga rörelsen utan att dock påverkas nämnvärt. Vad som däremot påverkade mig var mötet med min blivande svärfar, Olov Hartman, som vid den tiden var direktor för Sigtunastiftelsen. Det var han som förde mig in i tidebönernas värld och när jag och min hustru vigdes i Sigtunastiftelsens kapell blev det också inledningen till ett livslångt gemensamt bedjande av framför allt completoriet. Teologiskt stod jag dock kvar på gammalkyrklig och biblisk grund. Min farfar hade vid sidan av sin skolkantorstjänst varit lekmannapredikant inom Evangeliska fosterlandsstiftelen.

En verklig nyorientering kom till stånd först under Sven Siléns tid som biskop i Västerås stift. Jag hade under min gymnasietid haft Sven Silén som rektor, och när nu bekantskapen återknöts ville han ha mig med som ledamot i domkapitlets arbetsgrupp för liturgiska frågor. Sven Silén hade som observatör varit med vid Andra Vatikankonciliet och kom tillbaka hem uppfylld av hänförelse över den katolska kyrkans nyorientering och dess vilja att sträcka ut handen mot andra kyrkor och samfund. Arbetet i den liturgiska arbetsgruppen resulterade i en förnyelse av nattvardsbönens epikles, d.v.s. åkallandet av den helige Ande före instiftelseorden och dess anamnes, d.v.s. åminnelsen av Kristi och Kyrkans gärningar efter instiftelseorden. Den s.k. Västeråsmässan kom sedan att ligga till grund för 1986 års ännu gällande mässordning för Svenska kyrkan, även om det f.n. görs allvarliga försök att bryta med traditionell struktur och traditionellt innehåll. För min personliga del kom arbetet i den liturgiska arbetsgruppen att medföra en större förståelse för nattvardens offermotiv, inte bara som tacksägelseoffer utan också som en aktualisering av Kristi offer. Att det också skulle bereda väg för min konversion hade jag ännu inte klart för mig.

Jag går nu över till det andra steget i betraktelsen av mitt svenskkyrkliga arv och dess plats i den katolska kyrkan. Jag har redan nämnt att min teologiska grund var genuint låg- och gammalkyrklig på ”biblisk” grund. Jag sätter ”biblisk” med citationstecken eftersom jag knappast hade klart för mig att det kunde finnas någon annan grund. Under gymnasieåren i Härnösand kom KGF, d.v.s. Kristliga gymnasistförbundet att bli någonting av ett andra hem för mig liksom för många andra. Sommarmötena på Munkviken och vintermötena på Hampnäs var i hög grad präglade av denna ”biblicism”. Till grund för de gemensamma bibelstudierna låg den s.k. Västeråsmetoden, d.v.s. man läste i tur och ordning ett antal bibelverser med penna i hand. För det man inte förstod skulle man sätta ett frågetecken, för det man plötsligt förstod skulle man rita ett ljus och för det som träffade hjärtat eller samvetet en pil.

Det var en effektiv metod, och jag kan ännu minnas vilket ljus som tändes, när jag vid läsningen av Romarbrevet plötsligt insåg innebörden av den lutherska läran ”simul justus ett peccator”, d.v.s. samtidigt rättfärdig och syndare.  För det ungdomliga, av lagen förslavade, samvetet var det naturligtvis en befrielse att höra att man samtidigt kunde vara både rättfärdig och syndare. Vad jag däremot inte insåg var att detta bara var början på den kristna vägen och att ”simul justus et peccator” är en förträngd tolkning av något som i grunden är mycket rikare.

Inget bibelstudium är förutsättningslöst. Varje bibelstudium är på ett eller annat sätt styrt av den omgivning man tillhör. Nya testamentet har sitt upphov i apostlarnas undervisning och deras tolkning av Gamla testamentet. Det har sammanställts av kyrkan under de tre första århundradena och vilar i kyrkan som i en vagga. ”Att höra på lärjungesätt” (Jes. 50:4) är att studera Bibeln medveten om det kyrkliga sammanhang man tillhör, men gärna i dialog med andra. Ur detta skulle det kunna växa en mera jordnära ekumenik av inbördes förståelse.

Det viktigaste med dessa bibelstudier var att man fick gå i närkamp med bibeltexten. Upphovsman till Västeråsmetoden visade sig vara komministern i Malung, sedermera prosten i Folkärna, David Berglund. Som styrt av en högre makt kom han att bli min handledare under mina första sex veckor som präst. Därigenom knöts ett livsvaraktigt band. Han blev min själasörjare och mentor. Så småningom kom jag att inneha samma komministertjänst i Malung som han hade haft och jag slutade min aktiva tid som präst i Folkärna.

Det tredje steget i betraktelsen gäller vår gemensamma och möjliga psalmskatt. Redan nu finns ett stort antal kyrkovisor gemensamma för Svenska kyrkan och det katolska stiftet i Sverige. Det finns få saker som genom seklerna har burit den gemensamma kyrkliga bekännelsen och fromheten som denna skatt av kyrkovisor. Cecilia är en utmärkt katolsk gudstjänstbok, men som konvertit upptäcker man allt som oftast hur många psalmer man saknar, som utan vidare skulle passa också i den svenska katolska kyrkan. Som konvertit är jag dock oerhört tacksam för vad jag bär med mig också från Svenska kyrkan, och jag gläds över att som orgelspelare i Den gode herdens kyrka i Falun få dela med mig av denna rika skatt.

Summan av kardemumman blir denna: Svenska kyrkan borde i högre grad än vad hon gör slå vakt om och fördjupa det liturgiska arv som hon har gemensamt med den katolska kyrkan och inte ständigt sträva efter att framstå som modern. Den katolska kyrkan borde i högre grad slå vakt om det allmänna prästadömet i form av bibelstudier i medvetande om att varje bibelstudium ändock sker i kyrkans gemenskap. Båda parter skulle må väl av att i allt högre utsträckning ta del av varandras psalmskatt. Där klappar det hjärta som tror allt, hoppas allt och övervinner allt. ”Herren, Herren…väcker var morgon mitt öra. Han väcker det till att höra på lärjungasätt”.