Ekumenik i en liten ask

Det nyligen avhållna firandet av reformationsminnet i Lund och i Malmö ger onekligen stoff till reflektion. Det är väl inte utan betydelse att man säger sig ha kommit överens om den s.k. rättfädiggörelsen, även om det bakom det centrala begreppet ”nåd” döljer sig en viktig åtskillnad. För Luther och reformatorerna var ”nåden” uteslutande en attityd hos Gud, medan katolska kyrkan hållit fast vid att nåden också kan ingjutas. Så vitt jag förstår är det en åtskillnad som består trots det gemensamma uttalandet i ”Från reformation till gemenskap”. Det har också från båda håll konstaterats att de svåraste frågorna ännu återstår, nämligen de om kyrkosyn, ämbetssyn och nattvardsuppfattning.

Jag minns ännu hur jag som svenskkyrklig präst införskaffade en liten ask, en s.k. pyxis, till den kyrka där jag då tjänstgjorde för att däri förvara de konsekrerade oblater som blivit över efter nattvardsgången. Det var ett brott mot den lutherska nattvardsuppfattningen, som i korta drag innebär att Kristi närvaro i nattvardsbrödet, den s.k. realpresensen, är bunden bara till själva bruket i gudstjänsten och försvinner i och med gudstjänstens avslutning. Jag fann det helt och hållet ologiskt att Kristi närvaro skulle försvinna av sig själv. För mig själv innebar denna insikt ett litet men viktigt steg mot den katolska kyrkan. Den katolska kyrkans uppfattning innebär att Kristi närvaro förblir i de redan konsekrerade oblaterna, som därför kan användas till sjukkommunion och för kommunion vid en lekmannaledd ”Ordets gudstjänst” utan att behöva konsekreras på nytt och att de också kan användas för sakramental tillbedjan vid särskilda gudstjänster. Alla dessa möjligheter försvann vid reformationen och gjorde därmed de reformerade kyrkorna och i synnerhet folkfromheten mycket fattigare. Om detta och mycket annat kan man läsa i den nyutkomna boken ”Doften av rykande vekar” (Artos bokförlag). Den reformatoriska gudstjänsten blev i hög grad en hörandets gudstjänst medan den katolska mässan engagerar alla sinnen, syn, hörsel, lukt, smak och känsel.

En annan viktig skillnad i fråga om synen på nattvarden är att nattvarden i de reformerade kyrkorna i huvudsak uppfattas som en gemenskapsmåltid medan den i katolska kyrkan bevarat dess innebörd av offermåltid. Kristus är närvarande inte bara för att konsumeras utan för att själv aktualisera sitt eget offer. Han är närvarande både som präst och offerlamm. Han utsåg själv sina tolv apostlar inte bara för att förkunna utan också för att företräda honom själv vid nattvardsfirandet, eukaristin. Det var vid nattvardens instiftande som Jesus riktade sitt uppdrag till apostlarna att företräda honom i eukaristin: ”Gör detta till minne (eg. aktualisering, anamnesis) av mig”. Kristus är själv närvarande i prästens person. Detta har naturligtvis i högsta grad bäring på ämbetsfrågan och på frågan om kvinnliga präster, vilka Svenska kyrkans nuvarande ärkebiskop försvarar med Paulus ord i Gal. 3:28, som inte alls handlar om ämbetet utan om dopet. Påven Franciskus förklarade också som ett sista ord vid sin avfärd från Sverige som svar på en fråga om kvinnliga präster i katolska kyrkan att någon sådan reform inte var möjlig – inte ens i framtiden.

Därmed är vi framme vid den sista och kanske viktigaste skillnaden mellan de reformerade kyrkorna och den katolska kyrkan, nämligen synen på kyrkan. För den katolska kyrkan är det en grundbult att Kristus själv har instiftat sin kyrka och även givit den dess yttre form i form av en ledare när han säger till aposteln Petrus: ”Du är Petrus, Klippan, och på den klippan skall jag bygga min kyrka, och dödsrikets portar skall aldrig få makt över den” (Matt. 16:18). Därmed är enheten given redan från början. Ärkebiskop  Jackelen är naturligtvis medveten om omöjligheten i att övervinna en sådan kyrkosyn och talar därför hellre om en osynlig enhet i form av ”försonad mångfald”.

Trots allt kan det ekumeniska firandet av reformationen ha en viktig betydelse i fråga om de attityder som vi som kristna i olika kyrkor och samfund behöver inta till varandra: att mötas i gemensamt arbete och i dialog med varandra med respekt för varandras olika ståndpunkter. Det kanske inte låter så mycket men är för framtiden viktigare än att det kan rymmas i en liten ask. ”Mitt bud är detta: att ni skall älska varandra såsom jag har älskat er” , Joh. 15:12.