Att få röra vid Jesu kläder

Dagens evangelium (Mark. 5:21-43) handlar om hur Jesus uppväcker synagogföreståndaren Jairos dotter. Insprängd i berättelsen finns en annan berättelse om hur en kvinna i folkmängden ”som lidit av blödningar i tolv år” närmar sig Jesus. Liten och rädd vågar hon inte gå fram och tala med Jesus utan närmar sig honom bakifrån för att få röra vid hans kläder, ty ”hon tänkte att om hon bara fick röra vid hans kläder skulle hon bli hjälpt. Och genast stannade blodflödet, och hon kände i kroppen att hon var botad från sitt onda.”

Jag tänker att det är en bra bild för hur sakramenten fungerar. De är en slags kläder för Jesus, och genom att röra vid dem får vi ta del av Jesus själv. Jag doppar fingrarna i vigvattnet, gör korstecknet över min kropp, minns mitt dop och vet att jag där blev klädd i Jesu kläder. Jag går till bikt och får höra Jesu ord: ”Min dotter/son, din tro har hjälpt dig. Gå i frid. Du är botad från ditt onda.” Jag deltar i eukaristin/nattvarden och får ta emot Jesus under brödets gestalt med en försäkran om att det är Kristi kropp. Sakramenten är överallt gestalter, kläder för Jesus själv. Det gäller också vigningarna och äktenskapet, vars hemlighet och sakramentalitet består i att makarnas trohet till varandra skall spegla Kristi kärlek till sin Kyrka.

Vi kanske inte tycker att det är mycket bevänt med vår tro. Vi kanske är präglade av år av lidande. Vi vet inte om vi vågar gå till kommunion. Vi är små och rädda. Men vi får göra som kvinnan i Markus berättelse. Vi får närma oss Jesus bakifrån, röra vid hans kläder, Kyrkans sakrament. Man behöver inte begripa allt i den katolska transsubstiationsläran (att brödet och vinet förvandlas till Jesus kropp och blod) eller den lika ogripbara protestantiska konsubstiationsläran (att Jesus finns i, med och under brödets och vinets gestalt). Men vi får göra som kvinnan med blodflödet, röra vid Jesu kläder, hon som ”tänkte att om hon bara fick röra vid hans kläder skulle hon bli hjälpt”.