Hedningarnas Galileen

Ansgar, målning av Siegfried Detlev Bendixen

Dagens evangelium (Matt. 4:13-17) i det katolska kalendariet handlar om hur Jesus flyttar från sin hemstad Nasaret till Kafarnaum, en stad på norra stranden av sjön Genesaret, detta för att – enligt Matteus – Jesajas profetia skulle uppfyllas: ”Sebulons land och Naftalis land ner mot sjön, på andra sidan Jordan, hedningarnas Galileen – folket som bor i mörker har sett ett stort ljus, och för dem som bor i dödens land och skugga har ljuset gått upp”. Kafarnaum var en viktig gränsstad med en blandad befolkning. Där fanns en romersk tullstation (Matt. 9:9 parr.), en judisk synagoga (Mark. 1:21) och en romersk garnison (Matt. 8:5-13). Det var alltså tydligt att Jesus i sin verksamhet redan från början var öppen mot en icke-judisk befolkning. Från den tiden började Jesus förkunna: ”Omvänd er. Himmelriket är nära.”

Texten är väl vald för den 3 febr., i det katolska kalendariet minnesdag för S:t Ansgar, som med rätta brukar kallas för nordens apostel. (I den svenska namnkalendern den 4 febr.). Hans liv är känt genom den levnadsbeskrivning som Rimbert, hans medarbetare och efterföljare, har givit i Vita Ansgarii. Ansgar var den som enligt traditionen först förde den kristna tron till norden, ett område som på Ansgars tid med rätta kunde betraktas som ett ”hedningarnas Galileen”. Som kyrkobyggare och församlingsgrundare kom han 829 till Birka i Mälaren, där han under stora svårigheter lade grunden för en kristen församling. Det tog ytterligare tvåhundra år innan kristendomen fick ordentligt fäste i vårt land.

Det är inte obefogat att i vår tid på nytt se vårt land som ett ”hedningarnas Galileen”. Här har under tusen år funnits en kristen kultur, som alltfort lever vidare i kyrkobyggnader och kalendarium, men hur mycket lever kvar under ytan av kristen tro och lära? Svenska kyrkan tappar medlemmar i rasande fart men gör allt för att upprätthålla skenet av att vara någon slags allomfattande folkkyrka. Så utgår t.ex. helgsmålsbönerna i tv alltid från Svenska kyrkans kyrkoår och texter. Varför?

Allvarligare än dess yttre ting är de förändringar som äger rum i folksjälen i form av nya värderingar och seder. Livets värde hotas redan vid livets begynnelse och dess slut. Människovärdet ersätts av den ekonomiska nytta en människa kan göra. Bristen på samvetsfrihet är påtaglig. Äktenskapet ringaktas och töms på innehåll. Individualismens jag-centrering träder i stället för samhällets och det gemensammas bästa. Dörrar stängs och gränser dras i stället för den öppenhet som Jesus visade när han valde att förlägga sin verksamhet till gränsstationen Kafarnaum.

I dag kan ”hedningarnas Galileen” inte pekas ut på kartan. Det finns överallt, tätt inpå oss. Det är så nära att det hotar att tränga in och besätta vårt eget hjärta. Det är viktigare än någonsin att alla vi som vill att kristen tro och kristet liv skall få leva vidare inte bara i tysthet slår vakt om vårt eget utan blir vittnen i ord och handling om det Guds rike som Jesus kom för att förkunna och förverkliga. Rimbert skriver i sin bok om Ansgar: ”Det finns två slag av martyrskap, det ena fördolt, när kyrkan har fred, det andra uppenbart, när förföljelser utbryter. Ansgar strävade efter båda, men uppnådde endast det ena… Ansgar var martyr, därför att han mitt ibland djävulens frestelser,  köttets lockelser, hedniska förföljare och kristna vedersakare alltid förblev oförskräckt, orubblig och oövervinnelig och höll fast vid Kristi bekännelse ända till sin död. Han var martyr, därför att han alltid var ett vittne (martyr betyder ju vittne) om Guds ord och Kristi namn”.