Det smakade som semla med honung

Knappt har julgranen dansats ut på tjugondedag Knut (tjugo dagar efter jul, den 13 januari , då Knut har namnsdag i nutida almanackor) förrän semlorna dansar in på våra butikshyllor. Från att ha varit en rätt enbart för fettisdagen före fastan (i fastlagen, då man genom karnevaler tog farväl av alla kötträtter (carne vale – farväl kött) genom ett överdådigt firande) har semleätandet utsträckts först till alla tisdagar i fastan, sedan till strängt taget alla dagar från tidig höst och fram till påsk. Det är en märklig utveckling som kan tolkas som ett människans ”horror vacui”, fruktan för tomrummet. Från att från början ha varit ett fysikaliskt begrepp hos Aristoteles, en kraft i naturen som strävar efter att fylla tomrummet med materia, kan begreppet med fördel användas om människans outrotliga behov av att fylla sitt andliga tomrum med ständiga nyheter.

När Mose förde sitt folk ut ur Egypten, knorrade folket mot Mose och sa: ”Om vi ändå hade fått dö för Herrens hand i Egypten, där vi satt vid köttgrytorna och där brödet räckte till för oss. Ni har fört oss hit ut i öknen för att alla vi som är samlade här skall svälta ihjäl!” (2 Mos. 16:3). Som svar på detta knorrande lät Herren manna regna från himlen. ”Det liknade korianderfrö, det var vitt och det smakade såsom semla med honung” (2 Mos. 16:31, 1917 års översättning). Knorrandet mot Gud är alltså ingenting nytt, det återkommer ständigt på nytt i skiftande skepnad. Kanske kan det ständiga semleätandet ses både som ett knorrande mot allt traditionellt men också som en längtan efter det bröd från himlen om vilket Jesus säger: ”Sannerligen, jag säger er: Mose gav er inte brödet från himlen, men min fader ger er det sanna brödet från himlen. Guds bröd är det bröd som kommer ner från himlen och ger världen liv… Jag är livets bröd. Den som kommer till mig skall aldrig hungra, och den som tror på mig skall aldrig någonsin törsta” (Joh. 6:32-35).