En stig som inte trampas upp växer snart igen

Jag läste på face-book ett ordspråk som lätt förändrat kan läsas så: ”En stig som inte trampas upp, växer snart igen”.  Det handlade om relationen till våra medmänniskor. Om vi inte upprätthåller relationer till våra medmänniskor växer de snart igen. Bäst är det när vi besöker dem, ser dem öga mot öga, talar med dem om det som berör både dem och oss själva, lyssnar och försöker förstå. I gångna tider var brevet ett viktigt kontaktmedel när avstånd och andra omständigheter gjorde det personliga besöket omöjligt. Själva handstilen var personlig och skvallrade för mottagaren redan på kuvertet om vem som sökte kontakt. Brevet hade också den fördelen att det kunde sparas för kommande tider och ge oss nu levande en möjlighet att förstå dem som gått före oss. När så telefonen infördes var det möjligt att på ett snabbare sätt nå varandra och få en omedelbar respons. På rösten hörde man om det var någon man kände igen.

I vår nätbaserade omvärld har vi fått mängder av nya möjligheter att ta kontakt med varandra genom mail, face-book, messenger o.s.v. Alla har de sina fördelar men också nackdelar. Kontakten blir mindre personlig, mer ytlig, utelämnad åt mångas blickar o.s.v. Ingen av dem når upp till det personliga mötets eller brevets kvaliteter, men får ofta duga i stressade situationer. Också här gäller att om en stig inte trampas upp växer den snart igen.

Vad man kanske inte tänker på är att ordspråket också kan tillämpas vårt förhållande till Gud. Den stig som vi fått att gå har trampats upp av många generationer före oss. Både släktingar, vänner, kända och okända har lämnat sina avtryck på den stig som vi har fått för att gå. Om vi inte tar vara på möjligheten att gå den stigen, växer den snart igen. Det är vad som i stor utsträckning har skett i vår tid. Man tror sig bäst kunna finna vägen på egen hand genom tidens många gånger skrämmande och hotande urskog.

Gångna generationers kontakt med varandra var inte nätbaserad utan bibelcentrerad. Man kunde krydda sitt språk med citat ur Den heliga skrift. Också i breven kunde man ur minnet citera viktiga bibelord. På väggen hängde kanske en bonad som ville påminna om det viktigaste i livet: ”Jag är vägen, sanningen och livet”. Bibeln gav både genom kyrkans undervisning och så småningom genom läsarens egen läsning ett tolkningsmönster för hur livet skulle levas, hur man skulle kunna se på livets både glädjeämnen och prövningar och framför allt hur man skulle kunna hålla hoppets lampa lysande också under de mest svåra förhållanden. Att gå på den stigen genom kyrkobesök, bön och egen läsning kan ge också en nutida människa möjlighet att följa den stig som vandrats under århundraden och befunnits leda till målet. Också här gäller ordet: ”En stig som inte trampas upp växer snart igen”.