En dörr som ingen kan stänga

Birgittagården i Hosjö, Falun

När jag vaknade förra måndagen var det efter en orolig natt med starka smärtor i benen. Jag kunde knappast ta mig ur sängen och blev liggande större delen av dagen. Kontakter med vårdcentralen och onkologen gav ingen lindring. Först på tisdag morgon, efter förnyad kontakt med onkologen fick jag rekommendation att ta ipren, varefter jag gradvis återvunnit min rörlighet och nu kan gå som vanligt.

Sällan har jag starkare upplevt behovet av själavård än under dessa dygn och sällan har jag upplevt avsaknaden av själavård större. Som av en händelse fanns två jesuitfäder på Birgittagården och på fredagen ringde jag för att få komma dit för samtal och bikt. Under samtalet hade jag möjlighet att  lägga fram mina bekymmer – men också församlingens – om bristen på själavård och andlig ledning.
Bikten gav den avlösning och befrielse som den alltid gör.

När jag skulle återvända hem visade det sig att bilen inte gick att öppna. Trots upprepade försök förblev upplåsningsanordningen tyst och mörk. Min tillfällige biktfader såg min belägenhet och kom ut för att hjälpa till. Med förenade krafter kunde vi avläsa telefonnumret till mitt försäkringsbolag, som jag förutseende nog fäst på en remsa som kunde avläsas utifrån. Jag blev utlovad reparation på platsen eller bärgning och en bärgare skulle komma inom en timme.

Det blev en givande väntan. Birgittasystrarna bjöd på te och en mazarin och jag fick samtala med min tillfällige biktfader i ytterligare en halvtimme, berätta om mig själv, min bakgrund, min tid som präst i svenska kyrkan, om min svärfar Olov Hartman som betytt mycket för min andliga utveckling, om våra barn, om personer som varit viktiga på min väg till katolska kyrkan (Sven Helander, biskop Sven Silén), om min och min hustrus gemensamma beslut att konvertera till katolska kyrkan, om den positiva respons vi fått från församlingens dåvarande kyrkoherde, f. Raphael Kurian och från gamla och nya vänner i församlingen.

Hela detta samtal hade aldrig kommit till stånd om inte billåset upphört att fungera. ”Hur outgrundliga är icke för mig dina tankar, o Gud!” Jag upplevde att  denna psaltarpsalm (Psalt. 139) tycktes skriven för mig. När bärgaren kom kunde han konstatera att batteriet i upplåsningskortet var slut, men att det fanns en inbyggd mekanisk nyckel till förarsidan. Så det vara bara att öppna och åka hem. Gud vare tack för jesuiternas närvaro hos Birgittasystrarna, för deras beredvillighet att ta emot mig, för biktens sakrament, för låssmedens arbete och för möjligheten till ett själavårdssamtal som rörde både mig, min hustrus och församlingens utsatta läge!

Ett tröste-ord ur Uppenbarelseboken får avsluta min meditation: ”Skriv till ängeln (d.v.s. biskopen) för församlingen i Filadelfia: Så säger den helige, den sannfärdige, han som har Davids nyckel, han som öppnar så att ingen kan stänga och stänger så att ingen kan öppna. Jag känner dina gärningar. Se, jag har ställt en dörr öppen för dig som ingen kan stänga. Din kraft är ringa, men du har bevarat mitt ord och inte förnekat mitt namn” (Upp. 3:7-8).

Mitt krånglande billås!