På återvinningscentralen

Först har vi den närbelägna, lokala, den där man skiljer kompost från övriga hushållssopor. Så har vi den regionala, där man sorterar tidningar för sig, plastförpackningar för sig, plåtförpackningar för sig, pappersförpackningar för sig och glasförpackningar för sig, färgade och ofärgade för sig. Så har vi den centrala återvinningscentralen, där man får lämna allt övrigt, metallskrot för sig, brännbart för sig, isolering för sig, småelektronik för sig, batterier för sig, glödlampor för sig o.s.v. Allt är välordnat men en smula mödosamt med tanke på all sortering. Det finns de som påstår att det inte lönar sig att sopsortera. Allt hamnar till slut ändå på samma ställe, till förbränning eller deponi. Men jag fortsätter oförtrutet min sopsortering i förhoppning om att det bara är lättjan som påstår något annat.

Men så har vi det där avfallet som vi inte blir av med, våra sjuka och handikappade kroppar, våra psykiska åkommor eller all den andliga nöd som varken sjukhus eller doktorer kan göra någonting åt. Var finns det en återvinningscentral eller sopstation för den mänskliga nöd som trycker oss som en börda?

I dag firar vi det som i folkmun tidigare kallades för ”Peter katt”, d.v.s. Cathedrae Petri eller Petrus stol. I dagens evangelium (Matt. 16:13-20) säger Jesus till Petrus: ”Jag säger dig att du är Petrus, Klippan, och på den klippan skall jag bygga min kyrka, och dödsrikets portar skall aldrig få makt över den. Jag skall ge dig nycklarna till himmelriket. Allt du binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt du löser på jorden skall vara löst i himlen.” Tillsammans med Joh. 20:22-23 är det ett av de Jesusord som  ligger till grund för det sakrament som kallas Botens och försoningens sakrament,  det som vi i dagligt tal brukar kalla för bikt.

Botens eller biktens sakrament är en fantastisk gåva, okänd för de flesta, bortglömd av många, outnyttjad också av många troende kristna. Vi får lämna ifrån oss vårt själsliga avfall. Här behöver man inte sortera, man får lägga i samma påse, stort som smått. Allt är  fullgjort genom Jesu Kristi försoning på korset. ”Han fullgjorde vad vi borde och blev vår rättfärdighet”. Vi behöver inte heller fundera över sophanteringens fortsatta process, återvinningen. Vi har redan i förväg själva blivit återvunna som den förlorade sonen I Jesu liknelse (Luk. 15:11-31).  Fadern står och ser på oss redan medan vi är på väg. Han säger till sina tjänare: "Skynda er att ta fram min finaste dräkt och klä honom i den, och sätt en ring på hans hand och skor på hans fötter. Och hämta gödkalven och slakta den, så skall vi äta och hålla fest. Min son var död och lever igen, han var förlorad och är återfunnen.’

Om denna himmelska återvinningscentral gäller att den alltid står öppen. Vi får återvända till den så ofta vi behöver. Den återupprättar oss och gör oss till ständigt nya människor. Den ger oss kraft att bära det vi inte får lämna.