Grubbelboa på Kaplaberget

När tanken på en retreatgård på Kaplaberget i Rättvik började ta fasta former i början av 1960-talet reste dåvarande stiftsadjunkten Nils-Hugo Ahlstedt omkring med en modell av gården under ena armen för att samla in pengar till bygget. För att väcka förståelse och göra reklam för den verksamhet som skulle bedrivas där hänvisade han ständigt till det bibelord som utgör en del av evangelieläsningen i dagens kalendarium för den katolska kyrkan, Mark. 6:30-34: Jesus sade till sina lärjungar: ”Följ med mig bort till en öde trakt, så att vi får vara ensamma och ni kan vila er lite.”

Att gården och verksamheten redan från början omgavs av misstro och misstänksamhet kan illustreras av att S:t Davidsgården i folkmun kallades för ”grubbelboa på Kaplaberget”. Den engelska beteckningen ”retreat” för verksamheten visade också att inspirationen för verksamheten närmast kom från den anglikanska kyrkan. Misstänksamheten och motståndet från Svenska kyrkans sida ledde till att gården och dess verksamhet så småningom kom att bedrivas som en fristående stiftelse. Trots all misstänksamhet och allt motstånd har tusentals människor under den gångna femtio åren funnit ett andligt hem på S:t Davidsgården och Berget.

Det är inte alltid det går som man tänkt sig. Det som Nils-Hugo Ahlstedt brukade beteckna som retreatens ”instiftelseord”, nämligen Mark. 6:31 ingår – som framgår av dagens evangelieläsning –  i ett större sammanhang. Det visar sig att den tilltänkta vilopausen för Jesus och hans lärjungar går om intet. När de i båt beger sig till den öde trakten för att vila, blir de iakttagna av en stor mängd människor som landvägen skyndar sig för att hinna före. När Jesus stiger i land får han se en stor skara människor. ”Han fylldes av medlidande med dem, för de var som får utan herde, och han undervisade dem länge” (Mark. 6:34). Det goda som Jesus hade tänkt sig – en vilopaus för lärjungarna – förvandlades till något ännu bättre.

När föreståndaren  för Berget tillsammans med ett flertal medarbetare konverterade till katolska kyrkan kom det som en chock för många. Svenska kyrkan och i synnerhet Västerås stift ansåg sig plötsligt bestulna på något som de inte ägt på många år. Till dessa skulle jag vilja säga: Det lönar sig inte att gråta över spilld mjölk. Svårare har det varit att iaktta hur många av Bergets trogna besökare, förebedjare och understödjare plötsligt känt sig hemlösa. Till dem skulle jag vilja säga: Låt oss vänta och se. Det goda som vi tänkt kan förvandlas till något ännu bättre. Kanske har vi varit för blåögda när det gällt Bergets möjligheter att överleva i en kyrka som alldeles uppenbart inte velat veta av den.

Min farfar, som var en enkel folkskollärare och kantor i Jämtland, kunde inget latin. Men han hade ett latinskt ordspråk, som han ofta citerade: Per aspera att astra – genom svårigheterna mot stjärnorna. Han skulle också – ty han var bibelkunnig – ha kunnat citera aposteln Paulus, som i ett anfall av svårmod hörde Herren säga: ”Min nåd är allt du behöver” (2 Kor. 12:9). Eller varför inte profeten Jesajas välkända ord: ”Mina planer är inte era planer och era vägar inte mina vägar, säger Herren. Liksom himlen är högt över jorden, så är mina vägar högt över era vägar, mina planer högt över era planer”. Lå oss vänta och se. Låt oss framför allt vänta och be: ”Låt Ditt namn bli helgat. Låt ditt rike komma. Låt din vilja ske, på jorden såsom i himlen.”