När saltet mister sin sälta

Kan salt mista sin sälta? Nja, det beror på vad man menar med salt. Vanligt salt kan inte mista sin sälta, men det finns nitrater, t.ex. salpeter, som under vissa betingelse kan avge sitt syre för att få t.ex. djurspillning att brinna, se t.ex. Luk. 14:34f.: "Salt är bra att ha. Men om saltet mister sin kraft hur skall man få det salt igen? Det duger varken för jorden eller för gödselstacken. Man slänger bort det. Hör, du som har öron att höra med". Det är inte otänkbart att det är sådant salt som Jesus har i åtanke när han talar om salt i förening med eld. Många skulle nog vilja tolka Jesus ord om saltet som mister sin sälta på kyrkliga förhållanden, när de ser hur Svenska kyrkan ständigt förlorar medlemmar ofta med den motiveringen att kyrkan inte längre kan ge dem något. Något som svenska kyrkan besvarar genom en ytterligare anpassning till omvärldens tankar och värderingar. Saltet inte bara mister sin sälta utan blir utspätt till oigenkännlighet. Jesu ord går emellertid djupare än så och tar sikte på den enskilde kristne. Därmed drabbar de varje kristen kyrka och samfund.

Salt som mister sin sälta har i Jesu undervisning fått en andlig innebörd. ”Bevara er sälta och håll fred med varandra”, säger han till sina lärjungar. Vad menar han och hur går det till? I dagens evangelium, Mark. 9:41-49, ger Jesus oss en besk medicin: ”Om din hand (din fot, ditt öga) förleder dig, så hugg av den. Det är bättre att gå in i livet stympad än att ha bägge händerna i behåll och hamna i helvetet, i den eld som aldrig slocknar”. Mer än en ryggar säkert tillbaka inför en så drastisk undervisning. Kan Jesus verkligen ordagrant mena att vi skall hugga av oss en hand? En smula eftertanke säger oss, att det Jesus vill komma åt inte sitter i själva handen (foten, ögat) utan i det begär som ligger bakom och styr handen, foten och ögat. Att hugga av en hand kan knappast hjälpa för att komma åt  det begär som styr handen. Att hugga av en kroppsdel är en drastisk bild för att försöka komma åt det begär som ligger inbäddat i vår natur och som styr också vår kropp.

Nu ligger felet inte i begäret som sådant utan i att vi riktar det mot fel mål. Det finns m.a.o. både ett ont begär, det som drabbade Adam och hela människosläktet efter honom, och ett gott begär, det som ligger nedlagt i människan alltifrån hennes begynnelse. Det goda begäret är det som sträcker sig mot Gud och som låter sig uppfyllas av honom i stället för att låta sig uppfyllas av det onda begärets strävan bort från Gud. En som tänkt och skrivit mycket om detta goda begär är Augustinus, vars kända ord ur hans Bekännelser ofta citeras: ”Du, o Gud, har skapat oss till dig, och vårt hjärta är oroligt till dess det finner vila hos Dig”.

Vad är själva sältan i saltet? Ett annat ord ur Jesu tal om tidens slut kan hjälpa oss att förstå. ”Genom att laglösheten tilltar kommer kärleken att kallna hos de flesta. Men den som håller ut till slutet skall bli räddad” (Matt. 24:12f.). Att saltet mister sin sälta, det är vad som sker när kärleken kallnar, kärleken till Gud och till människor. Jesu drastiska ord visar hur viktigt det är att saltet inte mister sin sälta, utan i stället bevarar sin sälta. ”Alla skall saltas med eld”, med kärlekens brinnande låga. Till denna sälta hör både kärleken till Gud den inbördes kärleken. ”Bevara er sälta och håll fred med varandra”, avslutar Jesus sin undervisning.

Jesus låt din kärleks låga brinna mäktig i min själ.
För ditt rike lär mig våga ära, liv och timligt väl.
Du som älskat in i döden, tänd hos mig den helga glöden.
Du som gav dig helt för mig, hjälp mig leva helt för dig.

Jag är svag och obeprövad, men har valt att följa dig.
Hjälp mig, av din Ande övad, gå med fasta steg din stig.
Låt en glad och villig lydnad bli min andes bästa prydnad.
Du som gav dig helt för mig, hjälp mig leva helt för dig.
Sv.ps. 578