Att mista sitt liv för att finna det

”Den som försöker bevara sitt liv skall mista det, men den som mister det skall rädda det” ( Luk. 17:33). Detta Jesusord har med lite olika formuleringar och i lite olika sammanhang bevarats i alla fyra evangelierna. Hos Matteus bildar ordet avslutning på det s.k. utsändningstalet  i Matt. 10 och lyder på följande sätt: ”Den som inte tar sitt kors och följer efter mig, är inte värd att tillhöra mig. Den som finner sitt liv skall mista det, och den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det” (Matt. 10:38-39). Här är det fråga om en lärjungaundervisning inför den begränsade utsändning som Jesus låter ”de tolv” företa till ”de förlorade fåren i Israels folk” (Matt. 10:5).

Hos Markus är ordet infogat i det tal som Jesus håller till lärjungarna och folket efter det att Petrus på väg till Caesarea bekänt honom vara Messias och Jesus gjort sin första lidandesförutsägelse: ”Om någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig. Ty den som vill rädda sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min och evangeliets skull, han skall rädda det” (Mark. 8:34-35). Jesus varnar sina lärjungar  för att hänge sig åt falska storhetsdrömmar. Den lidandets väg som gäller för Jesus själv gäller också för dem som vill följa honom.

Hos Lukas möter ordet i den undervisning som Jesus på väg till Jerusalem ger sina lärjungar om vaksamhet inför Människosonens återkomst: ”Kom ihåg Lots hustru. Den som försöker bevara sitt liv skall mista det, men den som mister det skall rädda det” (Luk. 17:33). Ordet har fått en eskatologisk innebörd. Det gäller att vara beredd inför Jesu återkomst.

Hos Johannes slutligen förekommer ordet i det tal som Jesus håller efter sitt intåg i Jerusalem med anledning av att några greker sökt upp lärjungarna för att få se Jesus: ”Stunden har kommit då Människosonen skall förhärligas. Sannerligen, jag säger er: Om vetekornet inte faller i jorden och dör förblir det ett ensamt korn. Men om det dör ger det rik skörd. Den som älskar sitt liv förlorar det, men den som här i världen hatar sitt liv, han skall rädda det till ett evigt liv” (Joh. 12:24-25). I motsats till det begränsade perspektiv som vi möter hos Matteus inkluderas nu hedningarna. Blickarna riktas mot den rika skörd som vetekornet skall ge genom att falla i jorden och dö. Men det är en väg som inte bara gäller för Jesus själv utan också för hans lärjungar. ”Den som älskar sitt liv förlorar det, men den som här i världen hatar sitt liv, han skall rädda det till ett evigt liv”.

Man kan säga att det gemensamma för alla fyra formuleringarna ligger i att ”mista sitt liv för att finna (eller rädda) det”. Att mista sitt liv för att rädda det låter som en paradox. Kan man samtidigt mista och rädda det? Vem vill inte rädda sitt liv? Men vad betyder det att mista det? Paradoxen ligger i att ”liv” kan betyda två saker. Dels kan det syfta på det liv som vi lever här på jorden med alla dess ofullkomligheter och brister, dess mödor och lidanden, allt det som Paulus säger vara lagt under syndens och dödens välde (Rom. 5:21). Men liv kan också betyda det liv som Gud har skapat med dess skönhet och glädje och med den längtan efter det fullkomliga livet som Gud har lagt ner i våra hjärtan. Dessa två former av liv ligger i strid med varandra och kommer att göra så till vårt sista andetag. Det är om dessa två former av liv som Paulus skriver i Galaterbrevet 5:17: ”Köttet är fiende till anden och anden till köttet. De två ligger i strid så att ni inte kan göra det ni vill”. Och så räknar han upp vad som är köttets gärningar resp. andens frukter.

Att mista sitt liv är att säga nej till det liv som håller oss borta från Gud, ett liv som är fyllt av mängder av surrogat för Gud. Människan är en konsumerande människa. Hon fyller inte bara sin buk utan också sin själ, inte bara med materiella ting utan också med sinnliga njutningar, allt i hopp om att därigenom kunna mätta sin hunger efter det fullkomliga livet, ett liv som hon innerst inne anar att det finns, men som hon inte riktigt vet var hon skall söka och därför heller inte kan finna.

 ”Gode Mästare, vad skall jag göra för att få evigt liv”, frågade en ung man Jesus. Han svarade: ”Varför kallar du mig god? Ingen är god utom Gud.” Det goda livet som vi söker eller borde söka finns bara hos Gud. Det är för att söka och finna det livet som vi först måste mista vårt liv. När den rike ynglingen räknat upp budorden som en möjlig väg till Gud, konstaterar Jesus: ”Ett fattas dig. Gå och sälj allt du har och ge åt de fattiga; då får du en skatt himlen. Kom sedan och följ mig”. Vid de orden mörknade mannen och gick bedrövad sin väg, för han ägde mycket (Mark. 10:17-31).

Egentligen är det inte ägodelarna som sådana som utgör problemet utan begäret som ligger till grund för samlandet. Att mista sitt liv är att göra upp med begäret efter att fylla livet med allt det som vill föra oss bort från Gud. I Luk. 12:11-21 säger Jesus till några som blivit osams om sitt arv: ”Akta er för allt habegär. En människas liv beror inte av överflöd på ägodelar”. Därefter ger han dem en liknelse om en rik man som fick så stora skördar att han måste riva sina lador för att bygga större. Sedan sa den rike till sig själv ”Nu min vän är du väl försörjd för många år framåt. Du kan vila ut. Ät, drick och roa dig.” Då säger Gud till honom: ”Du dåre, i natt skall ditt liv tas ifrån dig, och allt du har lagt på hög, vem skall få det?” Och Jesus tillägger: ”Så går det för den som samlar skatter åt sig själv men inte är rik inför Gud.”

”Rik inför Gud”. ”Ingen är god utom Gud”. Att söka det goda livet innebär inte bara att säga nej till det konstruerade liv som håller oss borta från Gud. Det innebär också att  man måste säga ja till och acceptera den del av livet som inte kan tas bort men måste bäras. Hos både Matteus och Markus är ordet om att mista sitt liv förenat med ett annat ord: ”Om någon vill gå i mina spår, måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig”. Att bära sitt kors för att följa Jesus är inte möjligt utan Kyrkans hjälp. Genom sin förkunnelse, sin själavård och sina sakrament hjälper hon oss att bära vårt kors, att mista vårt liv och att finna det goda liv för vilket vi alla är skapade. Ja, Kyrkan själv måste leva i bot under fastans tid. Det som Herren själv säger genom sin profet Hosea får sin andliga innebörd när det tolkas på Kyrkan:

”Därför skall jag locka ut henne i öknen
och söka vinna hennes hjärta.
Där lovar jag att återge henne vingårdarna,
jag gör Akors dal till en hoppets port…
Den dagen, säger Herren,
skall du kalla mig ”min man”
och inte längre ”min Baal”…
Jag skall äkta dig för evigt,
jag skall äkta dig i rättfärdighet och rätt,
i kärlek och förbarmande.
Jag skall äkta dig i trofasthet,
och du skall lära känna Herren.
Den dagen skall jag svara, säger Herren,
jag skall svara himlen,
och himlen skall svara jorden,
och jorden skall svara säden och vinet och oljan…
Jag skall plantera henne åt mig i landet
och förbarma mig över Lo Ruchama
och säga till Lo Ammi: ”Du är mitt folk”,
och han skall svara: ”Min Gud.”
(Hosea 2:14-23)