Vid Sykars brunn

Ur berättelsen om Jesu möte med den samariska kvinnan vid Sykars brunn (Joh. 4:1-42) kan man hämta åtskilliga lärdomar om Guds uppenbarelse. Jag delar in dem under tre rubriker: Bergen, Brunnen och Bönen.

1. Bergen

”Jag lyfter mina ögon upp till bergen: varifrån skall min hjälp komma?” Psalmisten frågar och svarar själv: ”Min hjälp kommer från Herren, som har gjort himmel och jord” (Psalt. 121).

Det heliga berget framstår redan tidigt i den bibliska historien som en plats där Gud kan uppenbara sig. När Abraham vandrar till Moria berg för att offra sin son Isak, hindras han av en Herrens ängel, som ropar till honom från himlen: ”Lyft inte din hand mot pojken och gör honom intet ont. Nu vet jag att du fruktar Gud, när du inte har vägrat mig din egen son”. Abraham gav platsen namnet ”Herren utser”. I traditionen däremot har den fått namnet ”på berget där Herren blir sedd” (1 Mos. 22:14). Gud skonade Abraham från att offra sin son, men ”sin egen Son har han inte skonat, utan utgivit honom för oss alla”, skriver Paulus i Rom. 8:32.

Mose möter Gud vid berget Horeb . Ur en törnbuske som brinner utan att brinna upp, avslöjar Gud sitt namn för Mose: ”Jag är den jag är” – den oföränderlige – eller: ”Jag är den som är” – själva existensen i tillvaron – (2 Mos.3). Men törnebusken är också en förebild till den törnekrönte, som av brinnande kärlek till oss människor utgav sig själv till försoning för våra synder.
 
Efter uttåget från Egypten lovar Gud att uppenbara sin härlighet för Mose: ”Här bredvid mig finns en plats, ställ dig här på klippan! När min härlighet går förbi skall jag ställa dig i en klyfta i berget och skyla dig med min hand tills jag har gått förbi. Då skall jag ta bort min hand och du skall se mig på ryggen. Men mitt ansikte får ingen se” (2 Mos. 33:21-23). Gudsuppenbarelsen i naturen har sina gränser. Hur stor Guds härlighet i naturen än kan synas (Psalt. 104!) så förmår den inte avslöja Guds ansikte, hans innersta väsen.

Framför allt är det på Sinai berg som Gud uppenbarar sin härlighet för Mose och ger honom lagens tavlor med de tio budorden. Varje gång som Mose talat med Gud utgår en strålglans från hans ansikte, som gör att han måste skyla det för människorna så snart han framfört de befallningar som Gud har givit. ”Ännu i denna dag hänger den slöjan kvar när det gamla förbundets skrifter läses upp” skriver Paulus, ”och den lyfts inte bort, eftersom det är genom Kristus den försvinner” (2 Kor. 3:14). Uppenbarelsen genom lagen ger oss en begränsad bild av vem Gud är. Först i Kristus får vi den sanna bilden.

Kvinnan vid Sykars brunn är medveten om bergens betydelse när hon talar med Jesus: ”Våra fäder har tillbett Gud på det här berget [Gerissim], men ni säger att platsen där man skall tillbe honom ligger i Jerusalem”, men Jesus svarar: ”Tro mig kvinna, den tid kommer, då det varken är på det här berget eller i Jerusalem som ni skall tillbe Fadern…  den tid kommer, ja, den är redan här, då alla sanna gudstillbedjare skall tillbe Fadern i ande och sanning” (Joh. 4:21-24). Gud är inte längre bunden till tid eller plats. Sykars brunn är en vändpunkt i Gudsuppenbarelsens historia.

2. Brunnen

”Såsom hjorten trängtar till vattenbäckar, så trängtar min själ efter dig o Gud” (Psalt. 42:1)

Detta ord ur Psalt. 42:1 fanns broderat på antependiet i min barndoms kyrka. Det handlar om människans ständiga längtan efter Gud. Under uttåget från Egypten i solens brännande hetta förebildas denna längtan av folkets klagan mot Mose: ”Varför har du fört oss ut ur Egypten? Vill du att vi själva och våra barn och vår boskap skall dö av törst?” (2 Mos. 17:3). Som svar på detta får Mose i uppdrag att slå på klippan vid Horeb med den påföljd att vatten strömmar ur klippan. Paulus konstaterar: ”Alla åt de samma andliga mat, och alla drack de samma andliga dryck, de drack ur en andlig klippa som följde dem, och den klippan var Kristus” (1 Kor. 10:3-4).

Det är detta sökande efter en andlig dryck som också driver den samariska kvinnan till att inte bara fylla sin kruka med vatten ur brunnen utan också inlåta sig på samtal med Jesus. När Jesus frågar efter hennes man svarar hon: ”Jag har ingen man”. Jesus säger: ”Du har rätt när du säger att du inte har någon man. Fem män har du haft, och den du nu har är inte din man. Där talade du sanning.” Det är då som kvinnan förstår att han är en profet, kanske t.o.m Profeten, som skulle komma till världen (Joh. 6:14).

Det som ser ut som en äktenskapsmoralisk fråga kan därför också ses som en symbol för konflikten mellan samariernas religionsutövning och kvinnans missnöje med denna. Det karakteristiska för samarierna var deras begränsning av den bibliska uppenbarelsen till de fem moseböckerna, alltså det som brukar kallas för ”lagen”. Kvinnans fem män, som hon har haft, står då för den samariska religionsutövningen med de fem moseböckerna,  medan hennes nuvarande man, som inte är hennes lagvigde man, står för hennes sökande efter profeternas budskap, det som tydligare än ”lagen” talar om den kommande Messias: ”Jag vet att Messias kommer (alltså den Smorde) och när han kommer skall han låta oss veta allt”. Ur samariernas synpunkt är kvinnan i sitt sökande att betrakta som en äktenskapsbryterska genom att hon bryter mot den samariska religionsuppfattningen. I Jesus ser hon en profet men får snart klart för sig att han är långt mer än så. Han är den Messias som hon kanske  innerst inne söker.

3.Bönen

”Under sång och dans skall man säga: Alla mina källor är i dig” (Psalt 87:7, 1917 års övers.).

När Jesus förklarar för den samariska kvinnan att han har ett ”levande” vatten att ge, förstår hon först inte vidden av hans utsaga utan frågar: ”Herre, du har inget att hämta upp det med och brunnen är djup. Varifrån får du då det levande vattnet?” (Joh. 4:11). Det behövs en hink för att hämta vatten ur brunnen och det behövs en skopa för att dricka. Men det behövs verktyg också för att ta emot det levande vatten som Jesus ger. Jesus förklarar: ”Den tid kommer, ja, den är redan här, då alla sanna gudstillbedjare skall tillbe Fadern i ande och sanning. Gud är ande, och de som tillber honom måste tillbe i ande och sanning” (Joh. 4:24). Anden, förespråkaren och hjälparen, stöder oss i vår svaghet och vädjar för oss med ordlösa suckar, "och han [Fadern] som utforskar våra hjärtan vet vad Anden menar, eftersom Anden vädjar för de heliga så som Gud vill" (Rom. 8:26f.). Sanningens ande är den Hjälpare som skall leda lärjungarna fram till hela sanningen (Joh. 16:13). Ur sanningens källa hämtar bönen sin kraft. Man kan säga att bönen är den skopa som behövs för att dricka ur sanningens källa. Den som dricker det vattnet behöver aldrig bli törstig igen. ”Be, och ni skall få, så att er glädje blir fullkomlig” (Joh. 16:24).

Men Sanningens Ande väcker också nya källflöden till liv hos den som dricker. "Den som dricker av det vatten jag ger honom... blir en källa i honom med ett flöde som ger evigt liv (Joh. 4:14). ”Är någon törstig, så kom till mig och drick. Den som tror på mig, ur hans inre skall flyta strömmar av levande vatten, som skriften säger” (Joh. 7:37f.). Det ultimata tecknet för detta är när den samariska kvinnan låter sin vattenkruka stå för att gå in till staden och säga till folket: ”Kom så får ni se en man som har sagt mig allt som jag har gjort. Kan han vara Messias?” (Joh. 4:29). När folket kommer ut säger Jesus till sina lärjungar: ”Lyft blicken och se att fälten redan har vitnat till skörd… Jag har sänt er att skörda där ni inte behövt arbeta. Andra har arbetat, och ni får lönen för deras möda”. Många kommer till tro genom kvinnans ord. Ännu fler kommer till tro genom hans egna ord och de säger till kvinnan: ”Nu är det inte längre vad du har sagt som får oss att tro. Vi har själva hört honom och vet att han verkligen är världens frälsare” (Joh. 4:42).

Det finnes en profetisk skrift i alla varelser och ting
i havets vågor, himlens sol och i ett vetekorn.
Guds rike göms i vad som sker som när en törstig främling ber
om livets vatten från ditt krus och bär ett hemligt bud.

Tror du det vatten finns som kan ta bort den törst som bor i allt?
Och finns en enda brunn så djup att den når ner till Gud?
Men han som talar nu med dig han säger: "Den som tror på mig
och dricker vattnet som jag ger blir aldrig törstig mer.

Dyrt köper världen dålig tröst emot en aldrig stillad törst.
Och köpmän finns som lovar allt men tar din själ i pant.
Hör Anden och hans älskade som säger: "Kom du törstige
och drick av Livet som du vill. Det kostar ingenting."

(Olov Hartman)