Tranan bär ljus i säng

Få vårtecken är väl så påtagliga som tranornas ankomst. På väg mot sina nordliga häckningsplatser annonserar de sin närvaro med ljudliga trumpetstötar. Talesättet att ”tranan bär ljus i säng” sammanhänger med att man nu kan gå och lägga sig medan det ännu är ljust ute. Trandagen har därför ofta firats i anslutning till vårdagjämningen den 21 mars eller till Marie Bebådelsedag den 25 mars. Sambandet mellan tranan och ljusets återkomst illustreras i Olaus Magnus  ”De nordiska folkens historia” från mitten av 1500-talet  där man kan se ett ett par tranor som flyger med ljus i sina näbbar (se nedan).

När våra barn var små firade vi trandagen den 25 mars enligt gammal sed: medan barnen sov hängde vi upp deras strumpor vid sängarna med små enkla gåvor. Det var alltid en överraskning för barnen att vakna på trandagen och upptäcka strumporna, eftersom de aldrig kunde hålla reda på när trandagen inträffade.

Hos Erik Axel Karlfeldt finns en dikt, ”Tranbrev”, med anknytning till en annan sed för trandagen. ”Tranbrev” eller påskbrev med godis eller teckningar var någonting som man delade ut inför den kommande helgen. Hos Karlfeldt står brevet i evangeliets tjänst för att förmedla ”den himmelska tankens ord”. Jesus låter en trana få agera brevbärare. Den springer över träsk och flyger över berg, ”stolt och förveten, stöter se´n dess i trumpeten, far med ståt i sin purpurhatt som kurir mellan himmel och jord.” Här uppe i nord med ”sitt kärr, sina frostiga bär”, står en nordisk (och – får man förmoda – en dalarnas) Maria och väntar. ”Hör du tranan skria, öppna ditt fönster, Maria, lyssna och tänk en bebådelsenatt på den som dig rätt har kär.”

Bakom de folkliga föreställningarna om tranan kan man ana den bibliska bakgrunden till Marie Bebådelsedag. Där är det ingen trana utan ängeln Gabriel som kommer med bud till Maria. Hon skall få ta emot den största gåva som Gud har tänkt ut och hon skall själv med sin kropp få vara dess tabernakel under nio månader. När Jesus efter sin födelse bärs fram i Jerusalems tempel tar den gamle Symeon barnet i sin famn och sjunger en lovsång till Gud om den frälsning ”som du har berett åt alla folk, ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna och härlighet åt ditt folk Israel” (Luk. 2:31f.).

Det ljuset har det blivit oss förunnat att få möta. Genom en lång rad av budbärare under nästan tvåtusen år har ”den himmelska tankens ord” förmedlats till oss i Europa och norden, på många håll under stort motstånd och lidande. Träsnittet ur Olaus Magnus ”De nordiska folkens historia” nedan kan illustrera den kampen. De skyddslösa tranorna som evangeliets budbärare möter den nordiska hedendomens vapendragare, en kamp som efter Ansgars första försök i Birka kom att vara i tvåhundra år och som på sitt sätt varar än i dag. Nu är det inte längre "mot varelser av kött och blod vi har att kämpa utan mot härskarna, mot makterna, mot herrarna över denna mörkrets värld, mot ondskans andekrafter i himlarymderna”, skriver aposteln Paulus i Ef. 6:12. Tranan som bär ljus i säng kan påminna oss om den kampen. Dess trumpeter i skyn är en revelj för den andliga vaksamheten men också en påminnelse om Anden som ”stöder oss i vår svaghet” och ”vädjar för oss med ordlösa rop”, Rom. 8:26.