Bönernas bön

Under kommande veckor kommer jag att på min blogg publicera ett antal meditationer över bönen Fader vår. Eftersom Fader vår sannolikt är en av de mest använda bönerna är den förmodligen också en av de mest tanklöst brukade. För att möta denna tankeflykt kan det vara bra att meditera över en bönepunkt i taget. När Jesus lärde sina lärjungar att be Fader vår var det som ett svar på deras begäran att han skulle lära dem att be ”liksom Johannes [döparen] lärde sina lärjungar att be” (Luk. 11:1-4). Fader vår är en lärjungabön avsedd för gemensamt bruk. Från början till slut riktar den sig till vår himmelske Fader. Den är som ingen annan bön allomfattande, d.v.s. katolsk, både till sitt innehåll, sin form och sitt bruk.

Följande meditationer är inte på något sätt avsedda att vara uttömmande eller fullkomliga utan skall mer betraktas som incitament till egna meditationer. I sin mer utförliga och allmänt brukade form möter vi bönen Fader vår i Matt. 6:9-13.

"Vår Fader, du som är i himlen".

Redan inledningen till bönen Fader vår leder oss in på väsentliga ting. Gud är "den som är", d.v.s. den absolut existerande. Han är totalt annorlunda än allt som kan tänkas, något som filosofin uttrycker med begrepp sådana som oföränderlig, ständigt existerande, utan orsak, allestädes närvarande, fullkomlig (d.v.s. allsmäktig, allvetande och allgod). Men han är inte bara "den som är" utan också den som är "i himlen". ”Himlen” är inte en rumsangivelse utan ett tillstånd, en existens, en tillvaro präglad av Guds fullkomliga kärleksgemenskap, dels i sitt eget väsen mellan Fadern och Sonen och den heliga Anden, dels med änglar, helgon och alla heliga. Gud är ”allt i alla” (1 Kor. 15:28). Himlen är det tillstånd, där Guds vilja alltid sker.

Att kalla Gud för Fader är att erkänna honom som "Skapare av himmel och jord". Här betyder ”himmel” snarast universum. Bakom alla tänkbara universa har ett enda tillkommit med tanke på människan. Vi emanerar inte som av en slump ur "moder jord" utan bakom tillvaron står en intelligent plan, en Skapare, skild från oss genom sin absoluta egenskaper men ändock personligt närvarande. Han är den som skapat oss till sin avbild och likhet för att vi som barn skulle leva under hans beskydd och ledning. Gud har skapat oss med en fri vilja att säga ja eller nej till honom, som redan från begynnelsen är vår Fader (5. Mos. 32:6). Synden, vårt nej till honom, har visserligen skilt oss från Gud, men Gud har i sin barmhärtighet sänt sin Son, som genom sitt försoningslidande och sin död och uppståndelse gjort det möjligt för oss att återförenas med Gud. Han är den som vi får vända oss till i bön och som vi får tala med som ett barn med sin far. Genom sin helige Ande samlar han oss i sin Kyrka vilket gör att vi på nytt kan anropa honom som "vår Fader, du som är i himlen”. Fader vår är Kyrkans bön. Också när vi ber den enskilt, ber vi inneslutna i Kyrkans gemenskap.

I de tre första bönerna vänder vi oss i tur och ordning till Gud som Fader, Son och helig Ande.