I söndagens Sv.D. finns i kulturbilagan en intressant recension "De visslar fram ett språk" av den amerikanske språkforskaren Daniel Everetts bok Language: The cultural tool. Everett har – först som missionär, sedan som språkforskare – tillbringat ett stort antal år bland Pirahā-folket i Amazonas djungler. Hans stora upptäckt var att pirahā-språket t.ex. saknar räkneord och färgord men i stället äger möjlighet att med sång, hummanden, tjut och visslingar framföra ett budskap. Många begrepp som vi tar för givna saknas helt medan pirahā å andra sidan har en extremt rik vokabulär när det gäller allt som rör naturen. Att under sådana förhållanden verka som bibelöversättare – vilket var Everetts ursprungliga uppdrag – ter sig naturligtvis omöjligt. Uppdraget slutade inte bara som ett misslyckande utan också med att Everett själv blev ateist på kuppen.
I den recenserade boken framför Everett teorin att språket inte bygger på en medfödd, universell grammatik – något som hävdas bl.a. av den kände lingvistikern Noam Chomsky – utan i stället utvecklats som ett verktyg för att lösa praktiska utmaningar som att få mat på bordet och att leva ett bra liv. Här finns onekligen en förbindelse med Heidegger, som i sin spåkfilosofi menar att talet inte utvecklats för att beteckna saker och ting utan för att organisera tillvaron som möter oss (se mitt blogginlägg den 12/6 2012: En filosofi som står öppen mot det outsägliga).
Hur går det då att bedriva mission i ett sådant sammanhang? Det säger sig självt att det inte gärna kan börja med en bibelöversättning, ett företag som från början är dömt att misslyckas. Mycket talar för att missionen här som i så många andra sammanhang måste börja på det personliga planet genom inlevelse och medkännande för att övergå i handling mer än i ord. Evangeliet är inte bundet och begränsat till abstraktioner och teologi utan kan uttryckas också i handling, något som inte bara Jesu liv utan också sakramenten påminner oss om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar