På sin blogg har Marcus Birro i dag gjort ett inlägg, Upp till kamp för kyrkorna, där han vältaligt talar om hur viktigt det är att rädda kyrkobyggnaderna, trots de kärva ekonomiska villkor som råder i församlingar med allt lägre medlemstal och därmed inkomster.
Man kan inte annat än instämma i Birros personligt engagerade önskan. Kyrkobyggnaden spelar onekligen en viktig roll redan genom sin existens oavsett om där firas mässa varje dag eller bara på julnatten. Den visar inte bara på en andlig dimension i tillvaron utan vittnar om hur Gud har blivit människa. Man blir påmind om detta när kyrkor förvandlas till moskéer. Det kan tyckas vara en god sak och någonting behjärtansvärt men innebär i själva verket en radikal förändring av hur vi uppfattar Gud. Tydligast märks detta i konsten och utsmyckningen.
Medan kyrkorna (i bästa fall) är fyllda av bilder, skulpturer och målningar som på olika sätt vittnar om hur Gud blivit människa i Jesus Kristus möter oss i moskéer liksom i synagogor geometriska figurer eller abstrakta, bildlösa utsmyckningar – helt i överensstämmelse med den grundläggande och för dessa religioner viktiga läran om att Gud i sin allmakt och helighet varken kan eller får avbildas. Den kristna kyrkan avgjorde genom kyrkomötet i Nicaea år 787 slutgiltigt den s.k. bildstriden till förmån för bilderna med motiveringen att Jesus i sin person förenar både den gudomliga och mänskliga naturen och därför också kan avbildas. I synnerhet i den östliga, ortodoxa kyrkan och för den ikonografiska konsten har detta varit av avgörande betydelse.
När kyrkan därför vittnar om hur Gud blivit människa i Jesus Kristus spelar bilderna en viktig roll, något som inte minst medeltidens människa blev medveten om genom kyrkmålningarna på väggar och tak och genom de guldglänsande altarskåpens myller av människor. Under upplysningstiden kalkades målningarna ofta över samtidigt som altarskåpen och mariabilderna städades undan, eftersom de ansågs som primitiva uttryck för en oupplyst religiositet. Krucifixen förlorade sin corpus (själva Jesusbilden) och förvandlades till släta kors. I dag är man mera medveten om bildens betydelse och räds inte heller i protestantiska kyrkor att använda bilder och skulpturer av Guds moder Maria.
Tydligast av allt möter oss dock inkarnationen, Guds människoblivande, i en handling, nämlingen i eukaristin, där Kristi kropp och blod räcks åt kommunikanten under brödets och vinets gestalt. Så förvandlande är denna handling att Kristus förblir närvarande i det eukaristiska brödet också efter mässan och därför kan bli föremål för tillbedjan. Om också alla kyrkor revs kommer Guds människoblivande i Kristus fortfarande att firas på detta sätt till tidens slut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar