Under rubriken "Ett bakslag för demokratin" behandlar Ivar Arpi på ledarplats i Sv.D. den pågående utvecklingen i Egypten. Andra skribenter menar att det inte är armén utan folket som störtat den folkvalde presidenten Mursi. Tolkningarna är alltså beroende av på vilken sida man vill stå. Å ena sidan har vi den av militären avsatte presidenten Mursi och det muslimska brödraskapet, som visserligen kommit till makten genom demokratiska val men misslyckats med att föra Egypten vidare på demokratins väg. I stället har de fört Egypten i islamitisk riktning. Å andra sidan har vi den militära maktapparaten, som menar sig handla på folkets vägnar, men de facto griper till makten med odemokratiska medel.
Västerländska kommentatorer tar i regel ställning för den demokratiska processen, samtidigt som de inser att demokrati inte bara kan vara en fråga om majoritetsval utan också måste innebära en satsning på demokratiska värden som t.ex. alla människors lika värde. Bitte Hammargren menar att ekonomin och den sociala rättvisan utgör nyckelfrågan och däri ligger säkert åtskillig sanning. Men det finns i arabvärlden en religiöst motiverad grundläggande inställning, som måste granskas i fullt dagsljus för att man riktigt skall förstå hur problematiskt det är med en demokratisk utveckling i muslimska länder.
Gemensamt för många västerländska kommentatorer är deras förhoppning om att Islam på ett positivt sätt skall kunna medverka till en demokratisk utveckling. Bakom denna förhoppning ligger ett stort mått av okunskap om Islams bärande innehåll och grundläggande inriktning. Det är en okunskap som leder till blåögd inställning och oskuldsfull acceptans. Ty visserligen är det riktigt att det finns liberala muslimer som försöker att så mycket som möjligt se bort från Koranens våldspräglade utsagor, men dessa liberala muslimer är knappast någon majoritet. Dessutom är det så, att så länge muslimer befinner sig som minoritet i ett samhälle, försöker man av naturliga skäl att anpassa sig till rådande kulturella värderingar. Så snart den muslimska populationen kommer i majoritet kräver man däremot att samhället skall anpassa sig till Islams sharialagar och krav. Islam är nämligen i grunden en religion med politiska ambitioner. En i Koranen ständigt återkommande uppmaning är uppmaningen till jihad, kriget mot de otrogna, d.v.s. alla de som inte bekänner Koranens bud. Denna Islams våldsbenägna inställning är också förklaringen till att olika islamiska riktningar och grupper bekämpar varandra. Det saknas nämligen inom Islam en enhetlig lärotolkning.
En grundläggande nödvändighet för ett bestående samhälle är att det görs en tydlig åtskillnad mellan ett sekulärt statsskick och en religionsfrihet utan politiska maktambitioner. En sådan åtskillnad är ingen nyhet. Den har i själva verket varit principiellt rådande i det västerländska samhället ända sedan kejsar Konstantins dagar på 300-talet.
Se vidare When the State Replaces God,
The Christian-Muslim Gulf
samt Egypt Christians greet Revolution
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar