söndag 14 juli 2013

Sekularismen – en religion med anspråk

"Sekulära vindar blåser i USA" – knappast något att förvåna sig över. Mer förvånande då att man basunerar ut det som en nyhet. Den som något följt debatten i USA angående president Obamas HCR-program (Health Care Reform) har inte kunnat undgå att lägga märke till hur det traditionella motståndet mot preventivmedel, för- och utomäktenskapliga sexuella förbindelser, aborter, eutanasi och enkönade äktenskap fått allt svårare att  få genomslag i samhället. Att USA i detta avseende släpar efter Europa får tillskrivas det starka evangelikala inslaget i amerikanskt kyrkoliv samt den starka ställning som religionsfriheten haft alltsedan bildandet av Förenta Staterna.

Sekularismen som sådan är emellertid en gammal företeelse, något som man blir medveten om när man läser Benjamin Wiker, "Worshipping the State – How Liberalism became our State Religion". Vad man inte så ofta reflekterar över är att också sekularismen faktiskt är en religion med starka inslag av trosövertygelser. Man tror visserligen inte på Gud men desto mer på Människan. Wiker gör i sin bok en intressant sammanfattning av skillnaderna mellan kristen tro och sekularism, som jag inte vill undanhålla läsaren:

Kristna bekänner att det finns bara en Gud, som har skapat himmel och jord. Sekulära liberaler försäkrar att det inte finns någon Gud och att naturen är resultatet av blinda lagar och slumpmässiga tillfälligheter.

Kristna tror att världen är meningsfull eftersom den skapats av en vis och kärleksfull Gud. Sekulära liberaler tror att universum och livet självt är ytterst meningslöst. "Mening" är i sig bara en mänsklig och artificiell konstruktion.

Kristna tror att människan skapats till Guds avbild som skapelsens krona (målinriktad evolution som skapelse över tiden är förenlig med kristen tro). Liberaler tror att en människa bara är ett djur, en tillfällig produkt av den blinda evolutionen.

Kristna tror på ett syndafall och att synden infekterar och förstör varje mänskligt företag. Liberaler tror att människan är av naturen god och att "ondska" bara är ett resultat av en dålig miljö (d.v.s. en olycklig uppsättning av  närliggande materiella orsaker).

Kristna tror att Guds nåd är nödvändig för att hela mänsklig ondska. Liberaler tror att människor måste förändra sin materiella omgivning och till och med själva den mänskliga naturen för att åstadkomma sin egen räddning genom sina egna gärningar.

Kristna tror att Gud inkarnerades (blev människa) i Jesus Kristus, som är helt och hållet av både gudomlig och mänsklig natur, den enda föreningen av Gud och människa i historien. Liberaler förnekar Kristi gudomlighet och förkunnar att han bara var människa och att det inte finns någon Gud; de tror att människan kan vara sin egen gud.

Kristna tror att det politiska livet är smittat av syndens verklighet så att vi inte kan ställa vårt yttersta hopp till ett rike av denna världen. Liberaler tror att den här världen är det enda vi har och att vi kan åstadkomma ett jordiskt paradis genom att förena politisk och teknisk makt.

För kristna är Kyrkan den grundläggande institutionen – Kristi kropp med Kristus som huvud. Denna världens riken, nationer och stater, som syftar till att upprätthålla den kroppsliga existensen och den sociala ordningen, är sekundära. Kyrka och stat är komplementära men helt åtskilda i fråga om institutionell form och funktion. Liberaler, som förnekar existensen av något andligt rike, gör denna världens riken, nationer och stater till de primära och enda makterna. Om de tillåter Kyrkan att existera måste den underkasta sig den politiska makten och framstå som en menlös sångförening.

Vid en sådan jämförelse framstår den sekulära liberalismen i dess ohöljda upphöjelse av människan utan tvivel som en trosövertygelse med starka krav på att människan skall underkasta sig dess dogmer. Exempel på en sådan underkastelse är när människor mot sitt samvete tvingas medverka i aborter, vigsel av enkönade par och aktiv dödshjälp. Sekularismen är en religion med anspråk på underkastelse – däri liknar den Islam.

Se också Det behövs mer Gud i kyrkan
samt tidningen Dagen Sekularisering – en ny religiositet 

2 kommentarer:

  1. "Vid en sådan jämförelse framstår den sekulära liberalismen i dess ohöljda upphöjelse av människan utan tvivel som en trosövertygelse med starka krav på att människan skall underkasta sig dess dogmer. Exempel på en sådan underkastelse är när människor mot sitt samvete tvingas medverka i aborter, vigsel av enkönade par och aktiv dödshjälp. Sekularismen är en religion med anspråk på underkastelse – däri liknar den Islam."

    Jag tror detta kan vara det mest korkade som skrivits på internet hela detta år. Hela poängen med sekularism är just att staten INTE ska ha någon inblandning i kyrkan. Hur tror Du att tillvaron i t ex en pingstförsamling hade varit ifall, säg, katolicismen hade varit statsreligion? Mer eller mindre inblandning i kyrkans affärer? Ja, just det. Snälla, försök att åtminstone läsa igenom det du har skrivit innan du publicerar dina inlägg.

    SvaraRadera
  2. Tack för ditt inlägg och för berömmet! Jag delar helt synpunkten att staten bör vara sekulär, och den inställningen har Kyrkan haft sedan 300-talet. Men min poäng (och bokens, som jag refererar) är att sekularismen inte är livsåskådningsmässigt neutral utan bygger på en helt inomvärldslig livs- och människosyn och därför behöver kompletteras med en andlig tolkning.

    SvaraRadera