Förmågan till skam

Under rubriken ”Förmågan till skam gör oss mänskliga” recenserar Håkan Lindgren i förra lördagens Sv.D. den norska kritikerns Kari Løvaas essäsamling ”Och de såg att de var nakna”. Løvaas framhäver i sin bok skammens positiva betydelse. I stället för att uppfatta skammen som något förkrympande, förminskande, nedtryckande innehåller skammen incitament till ansvarighet och kontaktskapande. En förutsättning för detta är emellertid att det också finns en möjlighet till förlåtelse. I ett samhälle där skammen inte accepteras och erkänns och där heller ingen förlåtelse ges, där söker sig skammen nya vägar: den resulterar i destruktiva beteenden, i självutlämnande, självutplåning och förintelse, något som man kan konstatera både i den moderna litteraturen, på scenen och på digitala medier. Ju större skam utan möjlighet till förlåtelse, desto mer av  självutlämnande och självförnekelse.

Skammen ses ofta som ett resultat av sociala skillnader och ändrar sig därför med tiden. Løvaas bok hämtar emellertid titeln till sin bok från syndafallsberättelsen i 1 Mosebok, närmare bestämt från det ögonblick när Adam och Eva äter av kunskapens träd: ”Då öppnades deras ögon, och de såg att de var nakna”. Nakenheten står här inte för en känsla av skam utan för en reell skuld, en bruten gemenskap. Det är inte den fysiska nakenheten som är skamlig utan upptäckten att de är på väg bort från Gud. Adam och Eva har blivit avklädda, berövade den ursprungliga rättfärdigheten. Skulden är inte i första hand en känsla utan en insikt om en bruten relation.

I vårt samhälle är det inte bara skammen som förringas och förnekas utan också skulden. Vid åtal är det mera regel än undantag att den åtalade visserligen erkänner gärningen men förnekar skulden. Man får ett intryck av att det är försvarsadvokaternas huvudverktyg för att mildra straffsatsen, men det speglar samtidigt något av samhällets inställning till det som kallas skuld. När skulden inte kan förlåtas, när det inte finns någonstans att ta vägen för att få förlåtelse och upprättelse, då återstår ingenting annat än att förringa eller t.o.m. förneka skulden. Därmed tar man också bort möjligheten till ansvar för sin gärning.

Om förmågan till skam kan göra oss mänskligare, så kan förmågan till skuld göra oss gudomligare, d.v.s. föra oss närmare Gud. Typexemplet på detta är Jesu berättelse om farisén och tullindrivaren, där den senare gick hem "rättfärdig snarare än den andre" därför att han insett och bekänt sin skuld (Luk.18:9-14). Kanske är det detta överskridande av den tabubelagda gränsen mellan skam och skuld, mellan mänskligt och gudomligt som Lindgren efterlyser i sin kritik av Løvaas brist på djupborrande i sin bok om skammen.

Se också mitt blogginlägg "kunskapens träd på gott och ont".