Pride: stolthet eller högmod?

Ett av de vanligaste låneorden i svenska språket är ”pride”, som betyder stolthet – men också högmod. Dock är det mest i den första betydelsen som ordet har blivit populärt på svenska. ”Pride” betyder då att vara stolt över sig själv, att inte låta sig kuvas, att äga självförtroende och självkänsla. Sådan självkänsla anses vara en bristvara i vår tid och det finns en uppsjö med självhjälpsmetoder för hur man skall kunna avhjälpa en sådan brist (se Anders Mathleins understreckare om myten om självhjälp som ersättning för religionen i Sv.D. 3/3). I betydelsen ”stolthet” har ordet  ”pride” framför allt annekterats av hbtq-rörelsen, som gör stort nummer av det genom sina pride-festivaler.

Men ”pride” kan också betyda ”högmod”, ”övermod”. Steget från stolthet och självkänsla till högmod och egenrättfärdighet kan  tyckas stort men är i själva verket ytterst kort och lätt att ta, i synnerhet som det bygger på människans egen vilja och förmåga. Det är inte utan skäl som Ordspråksboken skaldar ”Stolthet går före undergång och högmod går före fall” (16:18). Det är detta steg som Adam i syndafallsberättelsen tar när han vände sig bort från Gud för att gå sin egen väg. Berättelsen om syndafallet återspeglar hur människan vänder sig bort från sin skapare för att bara leva i tro på sig sjäv och sina egna möjligheter. Sådan är människan situation i dag. Den högmodiga och övermodiga människan har gjort sig själv till enda auktoritet. Hon tror sig vara i stånd att själv fullända sitt liv.

Det dramatiska (och traumatiska) är att den högmodiga människan aldrig kan få nog. Hon kommer inte bara att dra andra människor med sig i fallet. Hon kommer ständigt att hungra efter mer uppskattning, mer berömmelse, mer tillfredsställelse – utan att för den skull bli nöjd. Den högmodiga och övermodiga människan kommer alltid att samtidigt vara urtypen för den hungrande och besvikna människan.

Finns det en väg tillbaka? Ett ord som i motsats till ”pride” i stort sett fallit ur bruk är ”ödmjukhet”. Det anses passé och omodernt eftersom saken själv är föråldrad. Ödmjukhet associeras till underkastelse, förnedring, feghet, svaghet – allt sådant som föraktas i en tid som bara hyllar styrka, framgång, lycka och tillfredsställelse. Det är sant att om ödmjukheten bara vore en mänsklig dygd, en mänsklig ansträngning, då skulle den knappast hjälpa. Då skulle den i värsta fall bara leda till ytterligare egenrättfärdighet.

Det finns en väg tillbaka, en väg som Gud har anvisat och berett. ”Följ mig”, säger Jesus till sina första lärjungar. ”Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig” (Joh. 14:6). Vägen heter efterföljelse, en efterföljelse av Jesus, som genom sin ödmjukhet visat vägen för sina efterföljare. ”Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus”, skriver Paulus i sitt brev till de kristna i Filippi. ”Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. När han till det yttre hade blivit människa gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors” (Fil. 2:5-8).

Ödmjukheten är därför ingen passivitet, den är i stället högsta aktivitet, att gå in under ett mål för att fullfölja det. Genom sitt ödmjuka nedstigande når Kristus sin upphöjelse (Fil. 2:9). Det gäller också hans efterföljare. Det händer någonting med den som ödmjukar sig. ”Den som upphöjer sig skall bli förödmjukad men den som ödmjukar sig skall bli upphöjd” (Luk. 18:14). Vägen tillbaka är också vägen framåt. Högmodet ställer det egna jaget i centrum, men ödmjukheten ställer min nästa i centrum. ”Var ödmjuka och sätt andra högre än er själva” manar Paulus. ”Tänk inte bara på ert eget bästa utan också på andras” (Fil. 2:3f.)

Att  följa Jesus på hans lydnadsväg, ödmjukhetens och utblottelsens väg är något som vi blir särskilt påminda om i fastans tid.

(Mer läsning om ödmjukheten finns bl.a. i br. Ingmar Svantesons kommentar till den helige Benedictus regel, ...och jag visste det inte, Artos 2013, s. 121-124.)