Andres Lokko har i ett par krönikor i Sv.D. (här och här) ironiserat över Margareta Larssons (SD) utfall mot vaginor i konsten. Utan att ta någon som helst politisk ställning kan man konstatera att frågan har mycket vidare intresse än att bara bli föremål för politiskt käbbel.
För Andres Lokko finns det bara en sak som är helig: yttrandefrihet och tryckfrihet. För dess skull är han beredd att bokstavligt talat gå över lik. Att ironisera är nämligen ett effektivt sätt att oskadliggöra en opposition. Jag kan inte tycka att Andres Lokko är det minsta rolig när han ironiserar över fittkonstens motståndare. Det finns mängder av människor för vilka detta inte är konst utan ett övergrepp, en maktdemonstration, en våldtäkt på något som de inte vill skall våldföras. Det är inte underligt om många unga flickor sluter upp under feminismens fanor. De har tröttnat på mäns sjukliga gubbighet och paranoida intresse för kvinnliga könsorgan. Andres Lokko är bara en i raden av den frigjorda sexualitetens försvarare. Han kommer naturligtvis att fortsätta sitt försvar för en konst vars uppgift sägs vara att chockera. Men tro mig – den chockerar inte, den åstadkommer värre saker. Den gräver tryckfrihetens, yttrandefrihetens och sin egen grav.
Om Anders Lokko lyfter sina ögon någon millimeter över den kutursnobberiets sfär som han representerar måste han erkänna att det finns frågor som är viktigare än friheten att få uttrycka sig som man vill. Dit hör mat för dagen och fred i världen. Ty utan mat för dagen och utan en fredlig omgivning finns det få möjligheter till konstnärliga uttryck. Konstnärligt skapande är möjligt bara där vissa basala villkor är uppfyllda. Konsten saknar inte uppgifter och mål. Men att dess uppgift skulle vara att stå i våldets och förtryckets tjänst är svårt att svälja.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar