”Varför göra religion av den evangeliska tron?” frågar Krister Nordin i tidningen Dagen. ”Varför plocka ut evangelisk och pingstkarismatisk lära och praktik som ett särskilt russin ur kakan?” kan man ställa som motfråga. Sanningen är ju den att protestantismens historia är en enda lång rad av särtolkningar av den kristna tron, var och en under ledning av sin profet, med avståndstaganden från den heliga, apostoliska och katolska kyrkans tro och lära.
Sanningen är också den att alltfler kristna människor upptäckt det bedrägliga i denna pulvrisering av kristen tro och längtar efter den enhet som Kristus ber om. Somliga drar av detta den enda rationella slutsatsen att återvända till den katolska kyrkan, andra strävar på i sin givna samfundstillhörighet men försöker samtidigt återta någonting av den katolicitet (allmännelighet) som gått förlorad, det må nu ske genom radband, ikoner, intensifierat böneliv, restaurerat eukaristifirande eller något annat. Genast ropar de rättrogna på trospolis för att bevara sin egen särart. Borde man inte i stället tacka Gud för de strävanden mot enhet som sker genom enskilda människors längtan och praktiska insatser?
I en tid som i så hög grad kallas för sekulariserad föreligger samtidigt en längtan efter något som kan återge åt vår tid ett hopp för framtiden. Ett sådant hopp kan inte bygga på särtolkningar och särintressen, endast på enhet i kärlek. Det är en sådan enhet som Jesus ber om – ”för att världen skall tro.” Varje kristen människa kan bidra till en sådan enhet inte genom att envist hålla kvar vid sina fäders och mödrars liv och tankar utan genom att gräva djupare i det kristna arvet från Jesus, apostlarna, fornkyrkan och medeltiden. Att säga nej till en sådan djupdykning är att säga nej till den förnyelse i den helige Ande som pingströrelsen i så hög grad säger sig vilja värna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar