fredag 6 mars 2015

Lyckan kommer, lyckan går

Albrecht Dürer: Bedjande händer

Så länge jag kan minnas har bönen varit min följeslagare. Mitt första minne av bön var när mamma  på sängkanten lärde mig den bön som också för många andra har fått vara en inkörsport till bönens rike: ”Gud som haver barnen kär, se till mig som liten är. Vart jag mig i världen vänder, står min lycka i Guds händer. Lyckan kommer, lyckan går, den Gud älskar lyckan får”. Med den förvissningen var det lätt att somna – också under krigsåren när det stora mörkret hotade vårt land.

Så småningom förstod jag att inte alla uppfattade lyckan som ett säkert resultat av tron på Gud. Det var fortfarande visserligen sant att lyckan både kunde komma och gå, men det ansågs mindre säkert om alla som älskade Gud eller om alla som Gud älskade verkligen skulle nå framgång och lycka här i livet. Så resonerades det bland präster och teologer och så ändrade man slutet i barnabönen till ”Lyckan kommer, lyckan går, du förbliver Fader vår”. Det kunde man vara viss om. Så var man på den säkra sidan. Ett slags rationaliserande av bönen, skulle jag vilja påstå.

Så var det ännu när jag blivit vuxen och fått egna barn. Det fanns något framgångsteologiskt i ”Gud som haver” som gjorde bönen misstänkt, åtminstone för den som funderat på saken. Så vi lärde våra egna barn en annan gammal bön: ”Det går en ängel kring vårt hus…”. Den hade också sina problem, fast av mera handgriplig karaktär. Hur kunde ängeln både bära på två förgyllda ljus och samtidigt ha en bok i sin hand? Att somna i Jesu namn var i alla fall ett odiskutabelt slut.

Först många år senare – sedan jag blivit katolik – har jag insett att det inte är tabubelagt att tala om lyckan. För Augustinus var strävan efter lycka själva drivkraften i människans sökande. Men målet – saligheten – ligger inte i människans ägande eller njutningar av jordiska ägodelar utan i att finna Gud själv. Att finna Gud är den stora lyckan. Den som genom Guds kärlek drivs att själv älska Gud har  redan uppnått lyckan. Den gamla barnabönen ”Gud som haver” behöver inte ursäktas för sitt "lyckliga" slut. Lyckan kommer, lyckan går, men den som älskar Gud har fått den verkliga lyckan.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar