Tala är silver, tiga är guld

Ingen har kunnat undgå att lägga märke till det rabalder som Sveriges utrikesminister Margot Wallström åstadkommit genom sitt uttalande om Saudiarabiens brist på mänskliga rättigheter. Av somliga – inte minst av Mona Sahlin – har hon utnämnts till hjälte, till en förkämpe för mänskliga rättigheter och för en feminism, som inte får låta sig hejdas av ekonomiska hänsyn. Av andra, inte minst av företrädare för svenskt näringsliv, har hon betraktats som en belastning för framtida samarbete med de viktiga arabländerna. Teologen Annika Borg påpekar på sin blogg, att utrikesministerns agerande ”som en elefanthjord i en glasbutik” sannolikt inte med ett enda uns bidrar till att förbättra förhållandena i den teokratiskt styrda diktaturen Saudiarabien. Till detta fordras ett helt annat långsiktigt och inte minst diplomatiskt arbete. Den åtskillnad som Margot Wallström försöker upprätthålla mellan saudiskt statsskick och religionen islam är dessutom ohållbar ur arabiskt perspektiv. Borg menar att utrikesministern med stora delar av befolkningen i Sverige  delar en djup okunskap om det intima sambandet mellan islam och arabisk rättsskipning.

För egen del har jag funnit det fruktbart att reflektera över den ställning som bruket av yttrandefriheten har som en särskild vår tids ”dygd”. Det kan visserligen förefalla omodernt att över huvud taget tala om dygder, men faktum kvarstår, att bruket av yttrandefriheten i dess obegränsade form framstår som ett moraliskt unikum, som i dag över huvud taget inte får ifrågasättas.

Vad var det då som karakteriserade den klassiska och – i dess efterföljd – medeltida dygdeläran? Dygden kan definieras som den goda vanan, som driver oss att göra de goda och rätta handlingarna. De fyra kardinaldygderna, klokhet, måttfullhet, rättrådighet och mod kännetecknas alla av att utgöra en gyllene medelväg mellan brister och överdrifter. Så utgör t.ex. klokheten en gyllene medelväg mellan dårskapens ofullkomlighet och slughetens överdrift, måttfullheten den gyllene medelvägen mellan okänslighetens brist och omåttlighetens överdrift o.s.v. Eftersom utrikesministerns insats av flera debattörer betecknats som ”modigt”, kan det i detta sammanhang ha sitt särskilda intresse att undersöka modets dygd.

Också modets dygd framställs i den klassiska dygdeläran som en gyllene medelväg mellan feghetens ofullkomlighet och våghalsighetens överdrift. Lika sant som det är att det kan vara ”brott att tiga”, lika sant är att det finns tillfällen då  det är nödvändigt att tiga hellre än att tala. Allt beror på vilka konsekvenser det har. Modets dygd måste därför kompletteras med klokhetens övervägande och klokhetens måtta. De politiska ideologierna har emellertid en märklig förmåga att förvandla klokhetens måtta till dumdristighet i tron på ideologins förmåga att ordna allt. Yttrandefriheten har sina inbyggda begränsningar oavsett vad dess ivrigaste förespråkare hävdar. En yttrandefrihet som inte står i dygdens och det godas tjänst riskerar att i stället stå i människofientlighetens och det ondas tjänst.