Bibeltrons akilleshäl

”Nytt nätverk för bibeltro inom Svenska kyrkan” meddelar tidningen Dagen. ”Vi vill tala ut och praktisera att Svenska kyrkan är grundad i Guds ord”, säger en av initiativtagarna, den pensionerade EFS-prästen Hans Lundaahl till tidningen Dagen. Nätverket, som fått namnet Vägen, skall vara en stöttande gemenskap för människor, som vill anamma en bibeltrogen kristen tro.

Det är förvisso inte första gången som människor, grundade i Svenska kyrkans bekännelse, organiserar sig för att opponera mot Svenska kyrkans fortgående liberalisering och anpassning till det omgivande samhället. Jag har själv under hela min mer än 40-åriga tjänst som präst i Svenska kyrkan varit djupt involverad i sådana bibel- och bekännelsetrogna organisationer, alltifrån mitt arv i Evangeliska fosterlandsstiftelsen via Kyrklig samling kring bibel och bekännelse, som dekan i Västeråsdekanatet av Svenska kyrkans fria synod och som ledamot av Svenska kyrkans fria konsistorium. Betoningarna har väl legat lite olika, på låg- eller högkyrklighet, men målsättningen har varit densamma som anges för Vägen: att vara en stöttande gemenskap för människor som bekänner sig till bibeltrogen kristen tro. Så har de också fungerat – dock utan att nämnvärt påverka den Svenska kyrkans utveckling på stifts- och riksplan.

Någon gång måste man fundera över varför detta med bibeltro inte tycks fungera annat än på det rent personliga planet. Två saker tycks mig vara av avgörande betydelse. Bildandet av den s.k. Missionsprovinsen med vigning av egna präster och biskopar visar i blixtbelysning protestantismens ständiga svaghet – en fortsatt splittring i nya kyrkor och samfund. En sådan utveckling varken kan eller vill jag acceptera. Ännu viktigare var kanske att mina återupptagna studier i nya testamentets exegetik förde mig i direkt kontakt med det som är bibeltrons akilleshäl: det faktum att nya testamentet inte är den enhetliga monolit som man som bibeltroende gärna föreställer sig. Av särskild betydelse var läsningen av James D.G. Dunn, Unity and Diversity in the New Testament.

Slutsaten var lätt att dra. För att kunna bestå (”dödsrikets portar skall aldrig få makt över den”, Matt. 16:18) måste en Kyrka vara så organiserad att den har ett läroämbete som kan avgöra svåra frågor. Detta insåg redan Jesus. Ett sådant läroämbete finns icke i Svenska kyrkan, har egentligen aldrig funnits och kommer heller aldrig att finnas. Ty för Svenska kyrkan liksom för alla protestantiska samfund finns ingen ”Kyrkans tro” utan endast den personliga tron. Mot den bakgrunden kommer alla ekumeniska enhetssträvanden att redan från början att framstå som omöjliga. De saknar ett gemensamt mål.

Om min fortsatta utveckling mot katolsk tro skall jag inte orda här. Vad jag kan konstatera är att jag i den katolska kyrkan funnit den enhet om vilken nya testamentet vittnar. Med Kyrkans tro i förgrunden blir den personliga tron inte mindre viktig utan mera viktig, någonting att växa i, att förundras över och att glädjas åt. Alltjämt gäller ”Jag är vägen, sanningen och livet” men också vem denne ”jag” är, något som man aldrig blir färdig med, men som Kyrkan kan hjälpa oss att upptäcka.