Lidandets problem

Matthias Grünewald: Isenheimaltaret

I gårdagens Idévärlden (TV2 i en f.ö. mycket se- och hörvärld tv-serie) gick de närvarande debattörerna i närkamp med lidandets problem. Med utgångspunkt från en bok av filosofiprofessorn Fredrik Svenaeus, ”Homo Patologicus”, där han starkt kritiserar den moderna tidens diagnosticerings- och medicineringshets i kampen mot psykisk ohälsa, kom man så småningom in på frågan om hur man kan få hjälp att bära sitt lidande och sin smärta när ingen medicinering eller psykoanalys längre hjälper. Man konstaterade att gångna tider hade stor hjälp av religionen, när det gäller att bära lidandet, men att den nutida sekulariseringen omöjliggör en sådan lösning eftersom vetenskapen i stor utsträckning har fått ersätta religionen som problemlösare, dock utan att kunna ge samma hjälp. På frågan om det skulle vara möjligt att återvända till religionen, svävade de närvarande debattörerna på målet utan att våga ge något bestämt svar. En allmän hänvisning till klassisk filosofi och ett citat ur Jobs bok fick avsluta samtalet. Man kan konstatera att det råder en slags beröringsskräck när man kommer alltför nära det kristna arvet.

Man önskade att någon katolsk religionsfilosof hade fått möjlighet att delta i samtalet, i synnerhet som det både hos Svenaeus och samtalsledaren fanns ett outtalat rop om hjälp. Programmet tog upp existentiella frågeställningar som är viktiga för varje människa. Vad säger oss kristen tro om lidandets problem? Om döden? Utan att ge något djupgående svar måste man konstatera att lidandet spelar en central roll i den kristna tron på ett sätt som i ingen annan religion. Den kristna tron talar om en Gud som själv blir människa och tar lidandet på sig. I evangelierna intar lidandet en central plats alltifrån Symeons ord till Maria: ”Också genom din egen själ skall det gå ett svärd” (Luk. 2:35) till Jesu bönekamp i Getsemane och hans rop på korset ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” (Mark. 15:34).

Också hos Paulus spelar lidandet en central roll, alltifrån Galaterbrevet (”Ni vet att det var på grund av sjukdom som jag första gången kom att förkunna evangeliet för er”, Gal. 4:13. ”Jag har blivit korsfäst med Kristus, men jag lever, fast inte längre jag själv, det är Kristus som lever i mig”, Gal. 2:19) till Andra Korinthierbrevets luttrade syn på lidandet: ”Och för de väldiga uppenbarelsernas skull, för att jag inte skall bli högfärdig, har jag fått en tagg som sticker mig, en ängel från Satan som misshandlar mig så att jag inte blir högfärdig. Tre gånger har jag bett Herren att den skall lämna mig i fred. Men han svarade: ”Min nåd är allt du behöver.” Ja, i svagheten blir kraften störst. Därför vill jag helst skryta med min svaghet, så att Kristi kraft kan omsluta mig. Jag gläds åt svaghet, förolämpningar, svårigheter, förföljelser och nöd när det är för Kristi skull. Ty när jag är svag, då är jag stark” (2 Kor. 12:7-9).

I Kolosserbrevet ges lidandet en mening som t.o.m. låter Paulus se en glädje i lidandet: ”Nu gläder jag mig över att få lida för er. Vad som ännu fattas i Kristi lidanden, det lider jag i mitt eget kött, för hans kropp, som är kyrkan”, Kol. 1:24. Det Paulus lider i sin egen kropp är en delaktighet i Kristi lidande. Och det som fattas i Kristi lidande lider Paulus i sitt eget kött, inte för sig själv utan för Kyrkan, som är Kristi kropp. I den kristna tron har lidandet aldrig det sista ordet. Lidandet är genombrutet av Kristi uppståndelse och det kristna hoppet om delaktighet i Kristus ända in i döden. Ett bättre svar på frågan om lidandet kan inte ges än det som Kristus själv har givit genom att göra oss delaktiga av både tron, hoppet och kärleken.

Matthias Grünewald: Isenheimaltaret

 Programmet Idévärlden kan ses på nytt den 3/3 och 4/3 samt på SvtPlay.