Falska profeter

 

"Akta er för de falska profeterna, som kommer till er förklädda till får men i sitt inre är rovlystna vargar". Det är en händelse som ser ut som en tanke att läsningen av onsdagens evangelium (Mark. 7:15-20) sammanfaller med firandet av minnesdagen för kyrkofadern Irenaeus av Lyon (c:a 140-200 e. Kr.). Hela hans liv präglades av kampen mot andra århundradets mest spridda villolära, gnosticismen, och hans mest berömda arbete bär beteckningen Adversus haereses, Mot villolärorna, eller mera fullständigt: Framställning och vederläggning av den falskeligen så kallade kunskapen.

Gnosticismens innersta väsen var dess dualism, dess åtskillnad mellan den onda, skapade världen och ett gudomligt väsen bortom allt skapat. Som kroppslig varelse är människan bunden vid den onda, fysiska världen. För att nå gud måste människan befrias från sin jordiska tillvaro genom en särskild "gnosis", kunskap. Denna hänvisning till kunskapen som en särskild frälsningsväg förenar gnosticismen med vår egen tids sekulariserade uppfattning av vetenskapen som den enda möjliga källan till kunskap.

Gnosticismen lockade med en gränslös andlighet utan moraliska förpliktelser. Ireneus konstaterar torrt: "Gott och ont, säger de [gnostikerna] är bara en fråga om personliga åsikter... Ingenting är ont i sig själv". Också här finns tydliga förbindelselinjer mellan 200-talets gnosticism och vår egen tids subjektivistiskt grundade moral. Biskop Anders Nygren hade mer rätt än någon kunde ana, när han vid kyrkomötet 1960 anförde att dess beslut om kvinnliga präster visade hur Svenska kyrkan slagit in på gnosticismens väg.

Mot dessa gnostiska heresier med deras förakt för det materiella och jordiska ställer Ireneus en skapelseteologi på kristen grund. Gud är den som har skapat himmel och jord. Även den i synd fallna skapelsen står under Guds beskydd. Det var mycket tack vare gnosticismen som Kyrkan tvingades att utforma en skapelseteologi som såg positivt på skapelsen och på vad det innebär att vara människa.

Gnostikernas hänvisning till hemliga kunskapskällor tvingade också kyrkan att redogöra för sina egna kunskapskällor i form av apostoliska skrifter. Endast sådana skrifter som var allmänt erkända och via biskopslängder kunde återföras på apostlarna kunde erkännas. Ireneus var den förste som på denna grund sammanställde de fyra nuvarande evangelierna och avvisade alla andra spekulativa "evangelier". Det var med andra ord traditionen som fastställde skriften, inte tvärtom, som man inbland kan få höra.

I motsats till gnostikernas utläggning av frälsningen som en frälsning från jorden, kroppen och den materiella världen förkunnar Ireneus en recapitulatio, en återupprättelse. "Hela skapelsen skall återfå sin ursprungliga skönhet, och människan, Guds avbild, skall – med sin kropp! – förnyas till Guds likhet" (Halldorf, 21 kyrkofäder, s. 46).

I sin bok Bevis för den apostoliska förkunnelsen (Artos bokförlag) ger Ireneus omfattande skriftbevis ur gamla testamentet för centrala kristna trossatser. Många av dessa typologiska bilder används fortfarande i den kristna förkunnelsen och framstår som relevanta och talande som t.ex. följande:

"Liksom människan blev slagen, föll och dog genom en jungfru som var olydig [Eva] så var det på samma sät som människan tog emot livet genom en jungfru som lydde Guds ord [Maria] efter att ha blivit förd till livet genom Livet" (a.a. s. 37).

Överträdelsen som skett vid [paradis-]trädet undanröjdes genom lydnaden på trädet [korset]. Människosonen var lydig mot Gud, spikades på trädet, omintetgjorde kunskapen om det onda och förde in och skänkte kunskap om det goda... genom lydnaden som han genomförde ända till döden, då han hängde på trädet, upplöste han alltså den gamla olydnaden som kom genom trädet (a.a. s. 38).