Frikyrkligt uppror

I tidningen Dagen har under våren pågått en debatt om frikyrkornas framtid. Två kända frikyrkoprofiler, Sigfrid Deminger och Siewert Öholm, har uttalat sitt missnöje med samfundens utveckling och aviserat sin övergång till Svenska kyrkan. Jag kan inte säga att jag blivit förvånad över artiklarna. De ger säkert uttryck för en djupt känd oro inför den utveckling som här och där ägt rum inom frikyrkosamfunden. Vad som förvånat mig (och som även kommit till uttryck i flera kommentarer) är att skribenterna ser Svenska kyrkan (eller möjligen en mycket begränsad del av den) som en tillflykt i nödens tider. Vad som också förvånat mig och gjort mig en smula deprimerad är att ingen tycks se någon principiell utväg ur dagens läge. I stort sett tycks det hela handla om vantrivsel, om tycke och smak och om känslor.

Det finns säkert många orsaker till den uppkomna situationen, och jag skall försöka att i några inlägg analysera åtminstone några av dem. En orsak menar jag att man kan finna i ett förträngt och ensidigt trosbegrepp. Tron uppfattas med all rätt som ett personligt förhållande till Gud och till Kristus, men därvid blir man ofta stående. För att fylla ut denna tro och möjligen få den att växa fyller man på med känslor (inte minst musik av känslosam art) och upplevelser (som man gärna kallar andliga), "uppbyggelse" i dålig mening, "underhållning" av oklar innebörd. Därav uppstår så småningom ett stort tomrum, vantrivsel och allt sådant som de ursprungliga artiklarna vittnar om. "Uppbyggelse" och "underhållning" är egentligen fina ord och begrepp om vi ser till deras grundläggande betydelse. Det kristna livet behöver byggas upp och tron måste underhållas. Frågan är bara hur?

Det förträngda och ensidiga trosbegreppet är inte någonting som är karakteristiskt bara för frikyrkan. Det är lika vanligt förekommande i Svenska kyrkan. Det sammanhänger med den oerhörda individualism som kännetecknar hela vårt samhälle. Varje trossamfund ställs inför frestelsen till ett förträngt trosbegrepp, men kanske är det vanligare inom protestantiska samfund av historiska skäl. Ett huvudbegrepp för Luther och de övriga reformatorerna var sola fide – tron allena. Genom tron allena och utan gärningar skulle man bli frälst. Så övertygad var Luther om detta att han kallade Jakobs brev för en halmepistel (eftersom det talar om nödvändigheten av gärningar) och helst ville utesluta både Jakob och Judas brev ur Bibeln. Tron allena, ja, men tron är aldrig och kan aldrig vara allena. Paulus säger faktiskt att av tron, hoppet och kärleken är kärleken det största.