Äktenskapet som uppdrag

I dagens Svenska Dagbladet finns en utmärkt ledare av Roland Poirier Martinsson: Vill de avskaffa äktenskapet helt?

Som barn lyssnade jag ofta från orgelläktaren till följande ord:

 Äktenskapet är stiftat av Gud
till samhällets bestånd och till förenade makars inbördes hjälp
att lätta livets bördor, mildra mötande bekymmer och genom en sorgfällig
(d.v.s. omsorgsfull) uppfostran bereda efterkommandes välfärd.
Denna stiftelse är helig, heliga dess ändamål, heliga dess förpliktelser.
Det är äkta makars plikt att älska och ära varandra,
tillsammans skall de ha omsorg om sitt hem, gemensamt dela dess ansvar
och under livets alla skiften trofast stå vid varandras sida.
Man och hustru bör väl besinna (d.v.s. tänka på)
 att äktenskapet av dem båda kräver obrottslig trohet,
och att en sann gudsfruktan ger kraft till en rätt pliktuppfyllelse.
Därför ligger det makt uppå (d.v.s det är viktigt) att de av hjärtat
ber Gud om nåd att börja och fortsätta äktenskapet efter hans vilja.
Då främjas genom denna förening den högsta lycka på jorden.

Ofta hörde väl brudparet bara det sista om den högsta lycka på jorden
 – vilket inte hindrar att orden gav en rejäl undervisning om kyrkans
äktenskapssyn, en sakramental sådan, även om den lutherska kyrkan
i princip förnekar äktenskapet som sakrament.
Där finns mycket om plikt, omsorg, ansvar, trohet, bördor och bekymmer,
allt sådant som är nödvändigt om inte äktenskapet skall förlora sin mening.
Också Martinssons ledare påminner om detta:
"Att frivilligt ge upp sin frihet för ett högre syfte
är en beprövad väg till meningsfullhet".

Det tillhör individualismens förbannelse att inte inse att mening förutsätter
en uppoffrande gemenskap.